lördag 29 april 2017

Magnusson Red Room


När man får en inbjudan av den alltid lika lurige och framförallt generösa Barolista Joakim är det både dumdristigt och svårt att säga något annat än JA. Även om det inbegriper en ilfärd ner till storstan och vända. Instruktionen var enkel, ett vitt och två par röda. Och där, försvann allt vad enkelt innebär.

Först ett glas vitt, småsött, inbjudande med en precis balans mellan frukt, syra, sötma och lättja. Ungt men ändå med en pikant dieselkant. I munnen uppför det sig precis som det ska. Söt, len, munutfyllande men med en härligt läskande syra. Det är syndigt gott och allt man kan önska av en rieslinglemonad. Var det någon som sa vuxenläsk! Men vad är det? Och hur gammalt? Att det är tysk riesling av klass är bortom allt tvivel men sen då?? Till en ost- och charkbricka sitter det som en smäck, det är nästan skrämmande vad gott sötsyrabalanserad riesling med lite ålder är till allt!

Glas 2 och 3. Bordeaux, jepp. Där satt den! Samma år! Wtf?!? Glas ett är moget, tobak, rosor, nypon. Lite småblyg men oj så gott. Frukten drar åt det röda lätta hållet och har en betryggande tyngd. Det är intressant med bra mogna viner, svårt att beskriva men de har en lättare elegantare sida samtidigt som de har en betryggande tyngre sida. Det här vinet har både och och på frågan vilket jag gillar bäst här och nu av glas 2 och 3 finns det inget tvivel. Jag dricker den här askkoppen alla dagar i veckan. Glas 3 är en helt annan varelse. Här går vi verkligen på knock, med cassis, lite gröna stjälkar  en otroligt lyxig cigarrlåda. Smaken är sval, elegant, bra syra och framförallt nyanserad. Den bibehållna frukten, koncentrationen och det småkärva avslutet skvallrar om ett yngre vin. Högre klass och riktigt gott. Under kvällen pendlar det mellan att vara lite småfunkigt och ruskigt bra. Kanske inte svindlande bra men ojoj. Att glas nummer två kostar 15 gånger så mycket som glas nummer ett är galet. Det är också galet att båda hade samma inköpspris en gång i tiden. Hursom, det bara att lyfta på hatten och tacka ännu en gång för att man har förmånen att sippa så rara droppar. Jag sa ju tidigare att det var samma årgång. 1982!

Som om det inte var nog. Nu börjar förnedringen på riktigt. Glas 4 är bara sååå gott. Solbakad frukt, sammansatt, varm, inbjudande, fokuserad med bra grepp i tanninerna och med en lååång eftersmak. Alltså suck vad gott. Det här var kvällens vin för mig. När vin smakar så här finns det faktiskt inget godare. Nypon, rosor, jord, varmt och mysigt. Det är något magiskt när alla bitar sitter på plats, syret har verkligen gjort ett bra jobb med ett vin som i sin ungdom säkert var gott men som på intet sätt kan nå den här höjden och bredden. Självklart finns det något gemensamt med glas 5, det är ju ändå Joakim som har hällt upp. Men vad? Glas 5 är också urtjusigt på alla sätt. Men tajt som ett skruvstäd. Ungt, utmanande, rent och utan ett ekspån i sikte. Syrah, helt säker på att det är en ren sval syrah. Det är bara så snyggt. Frukten sjunger, det finns något köttigt, syran sjunger ja allt bara sjunger ur glas 5. Men vad är det? Och vad är den gemensamma nämnaren?? Oavsett vilket kan vi enas kring att det är otroligt bra. Tillslut landar jag i Italien. Glas 4 skvallrar om lite värme men inte utomeuropeisk värme. Jaha ja det är alltså Brunello. Ja det är klart att det är Brunello, mer Brunello åt folket!

Åter igen, tusen tack till alla inblandade, och framförallt till Joakim, för en toppentrevlig kväll. Sällskap och viner var verkligen av världsklass!

Facit
Glas 1: Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2004.
Glas 2: Château Mauvinon 1982
Glas 3: Château Gruaud Larose 1982
Glas 4: Tenute Silvio Nardi Brunello di Montalcino Vigneto Manachiara 1995
Glas 5: Azienda Agricola Le Ragnaie Brunello di Montalcino 2010

Tills nästa gång. Långhelg, det är något speciellt med våren...

fredag 21 april 2017

Soulevé de Terre 2015


Som slavisk lyssnare och följare till träningssveriges roligaste och intressantaste duo fanns det egentligen bara en sak att göra. Beställ. Hur kan man göra annat när de släppt sitt egna "kändisvin". Kändisvin är nog att ta i från tårna, enligt egen utsago har Alex och Andreas skapat detta "pro bono". Återstår att se om det är "till godo för samhället"..

Mörk, potent och inbjudande. Det finns något dovt och vilt som river tag i en med småskitiga järnklor. Flera lager med örter, frukt och ljusare övertoner. Och det mina damer och herrar finns enkom i doften. Trots att munkänslan är följsam, lättsamt grenache kirschig har det gott om tyngre tyngd och det är helt klart åt det mörkare seriösare hållet. Det här är rent ut sagt skitgott! Avslutet snörper upp med en pigg lång eftersmak.

Det här var seriöst super! Lite utmanande i dagsläget på egen hand men jag gillart skarpt. Kommer säkerligen att överleva flera år i ryggläge. På många sätt kommer det säkerligen bli bättre men idag är det sådär flörtigt, rivigt, utmanande och direkt. Precis som ett pangtjut från Frankrike ska vara. 2015 levererar ytterligare ett övertygande bevis på att bunkra är enda alternativet.

Och ja, det är bara att kapitulera. De här är till godo för samhället. Och namnet sedan, jag kan inte mycket franska men det är vackert!

Tills nästa gång. En redig köttbit till så är dessutom proteinet säkrat...

måndag 17 april 2017

Château Rollan de By 2009





Ömsom vin, ömsom vatten. Eller snarare ömsom hagel, ömsom sol. Det är tur att man är en inbiten grillare annars kanske man hade fallit till föga och stekt köttet, fy skam. Efter några dagars allmän frossa var tanken att den sista dagen av ledighet skulle ha dragen av en viss asketism. Men ännu en gång, skam den som ger sig. Soja- och honungsmarinernad karré på grillen, skogschampisar, filé bakad i parmesan, hasselback i ugnen och slösaktiga mängder stekt lök och kål. Lika bra att plocka fram en bättre Cru Bourgeois ur källaren. Château Rollan de By 2009 torde göra jobbet. Precis när jag skulle smutta på de första dropparna i solen framför grillen slog haglet till.

Bibehållen fräschör men med framkrypande förmultnad, komplexitet och en kyss från faten. Det här är gott, direkt, okomplicerat, välgjort och smask in i sidan njutbart. Till vårens, hmf vår och vår, första seriösare grill satt det såklart som en tjottablängare mellan lysmaskarna men på egen hand blir det kanske lite endimensionellt. Ingen brådska med nästa flaska.

Tills nästa gång. Ledigt till oledigt, som en raket...

söndag 9 april 2017

Raymond Reserve Selection Cabernet Sauvignon 2013





Vilken jädra smäll - tajt och superfokuserat, vilket vin! Det tog ett litet tag innan det vaknade till liv men när det väl vaknade.. Underbar doft, välpolerade fat, mörk inbjudande frukt, balanserat och precis på gränsen till slösaktigt men ändå inte. Men det är i munnen det händer, det vill helt enkelt inte släppa taget. Frukt, fat, syra och tanniner är i fullständig kontroll. Vet inte om jag har varit med om maken tidigare. Det är på inga vägar klart, självfallet kommer det att poleras, utvecklas och bli en helt annan varelse. Komplexare, mjukare och säkert godare. Men idag är det häftigt, överraskande och njutbart på ett fullkomligt, direkt och fasligt lättdrucket sätt. 15% alkohol märks farligt nog inte och eftersmaken vill inte heller ge sig. Att det inte kostar mer är nästan kriminellt. Men vadå? Det gör ju att en och annan Svensson också får smaka så rara droppar. Vilket verkligen inte är fy skam det heller.

Joakim sätter som så mången gång huvudet på spiken.

Tills nästa gång. Får det lov att vara lov, ja tack!

lördag 8 april 2017

Domaine Matassa Cuvée Romissa 2011




Alltså färgen, sicken jädra färg! Vissa viner slår an i doften, det här slår an redan när jag häller upp det i glaset. Transparent, lite smågrumligt och alldeles gyllene. Ok, solskenet kom i precis rätt vinkel men wow. Väl i glaset behöver det luft, mycket luft. Till en början ryms en hel bondgård och avslutet känns lite tvärt och torrt. Men efter ett tag, ok en hel dag i flaskan börjar det hända saker. Bondgården är nästan borta, nu är det bara lite småskitigt. Intrycket varierar under tiden, kanske inte riktigt den topp som jag hade förväntat men väldigt gångbart till rustik mat. Viker inte ner en tum under de tre dagar flaskan står öppnad utan blir snarare bättre, piggare och snyggare. Man ska nog ha en fabläs för lite naturligt skit under naglarna för att gå igång på detta. Hursom är det personligt så det förslår.

Tills nästa gång. Vart är världen påväg???


söndag 2 april 2017

Chateau Carbonnieux 1981





I sann narcissistisk anda slår hjärtat ett extra litet slag när jag kommer i kontakt med flaskor som pryder samma födelseår som undertecknad. De där små siffrorna på flaskan kan och har all betydelse. Ett bra år, ett dåligt år eller rent av ett fantastiskt år. 1981 är på intet sätt ett toppenår i ett vinöst sammanhang. Vissa kanske rent av skulle säga att det var ett dåligt år. För mig, som ni har förstått, är det ett speciellt år. Såå, när ska jag dricka dropparna från denna rara årgång? För några år sedan kom det perfekta tillfället. Ett gäng 81:or, både flaskor och personer, perfekt. Men sedan dess, nja. Lika bra att göra slag i saken. Söndag, däckbyte, bra väder, hamburgare på grillen. Let's do it!

Ohh puh, inte korkat. Direkt vid plopp doftar det faktiskt helt underbart. Sammansatt med en klar cassiston, lite kött, nypon och rosor bolmar upp. Det finns en liten pikant rökighet som bara bidrar till personligheten. Det är helt otroligt egentligen att ett 36-årigt vin håller ihop så bra. Munkänslan är såklart slank men även här håller frukten ihop helheten som ett skruvstäd. Det finns en viss mognad, konstigt annars, men annars hade jag aldrig gissat på den här åldern om jag fått det blint. Det är absolut inget stort vin men ojoj så drickbart och gott. Ska bli intressant att se om det viker ihop eller håller ihop.

Några timmer senare.. Jajemen, det håller ihop. Och inte bara det, nu finns det en välkomnande värme i frukten. Inte söt men solmogen och moget inbjudande som bara kan upplevas i vin med "lite" ålder.  

Tills nästa gång. Jag behöver skaffa mig en bladkorkskruv...

lördag 1 april 2017

COS frappato 2015




Spiken i kistan eller precis vad jag förväntade mig utan att ha provat en endaste sipp från producenten innan. Skit under naglarna, blommor i håret, intensitet och nerv. Sval, lättsamt seriös med ett smackande torrt leende. Det här är en 12.5 procentig, svalkande och personlig biodynamisk sicilianenare, hälften uppfostrad i amforor och hälften betong. Ibland är det inte fel att få precis vad man väntar sig. Har inte så mycket mer att tillägga, riktigt gott skit som kanske inte passar alla och alla tillfällen. Med nyfallen snö utanför känns COS frappato 2015 aningen malplacerat men vadå? Bara att ta en sipp till och invänta vår och sommar. För lika säkert som uttrycket i glaset kommer det en ny vår och sommar.

Jahaja då var snön borta igen och tre dagar i rumstemperatur! har gjort sitt med vinet. Nu skiner frukten, skiten är som bortflugen och likaså blommorna kvar är ett tryggt, slankt och riktigt trivsamt vin med en betryggande mörk ryggrad. Inte stort på något sätt men försvinnande gott.

Tills nästa gång. Helg, nuff said...

söndag 26 mars 2017

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013




Röda äpplen, definitivt skalet på friska fräscha spröda röda äpplen. Inte bokstavligen utan det är vad som dröjer sig kvar i den långa nästan efterhängsna eftersmaken. Samtidigt funderar jag på vad som är så svårt. Varför sitter det så långt in att dra korken på vissa viner. Förväntningarna spelar så klart in, sammanhanget ska vara det rätta. Men hallå! Ibland är det bara att poppa. Gott, riktigt gott om än aningen oförlöst..

Shiit, där small det. En dag öppnad och nu fattar jag varför det var så svårt att få ur korken. Expressivt, elegant, kraftfullt med löfte om mer. Jepp, det här är skitsnyggt nu men vänta bara, det kommer med all säkerhet att växa fram ett vackrare, mer polerat jag av Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013. Om vi ska gå in på detaljer, vilket tydligen är ofrånkomligt så är det fortfarande en skön dos friska röda äppelskal, resterande frukt är mörk, det finns en polerad snygg finish från faten, lyxigt skön munkänsla och syran gör sig nästan skrämmande väl påmind. Det är faktiskt aningen utmanande på egen hand i dagsläget. Mat, ja men ja tack! Men tid, det här vill jag återkomma till flera år framöver. Bara att ladda upp källaren. Priset är i sammanhanget schyst, rent av riktigt schyst. Ja jag säger då det. När Napa Cab är så här bra och tillgängligt frågar jag mig varför det inte dricks oftare.

Tills nästa gång. Årets första riktiga vårdag, det tackar vi för...

lördag 25 mars 2017

Leclerc Briant Divine 2004




Det ska va gött att leva annars kan det kvitta..

Och ja det är gött att leva. Ta en helt vanlig onsdag, släng in en spontan hotellnatt, några underbara människor, en femrätters smakmeny på Svartengrens och sparka igång allt med en flaska Leclerc Briant Divine 2004. Doften har en skön mix av begynnande mognad och friska gula äpplen. Det finns helt klart komplexare nötiga toner som säkerligen kommer att växa fram ännu mer med lite tid. Munkänslan är krämig, lättsam med ändå med spets. Det är roligt med personlig champagne som bjuder på sådan drickglädje utan att kosta skjortan. Mer än så hinner jag inte registrera då innehållet i flaskan försvinner i ett rasande tempo och Ubern står redo för att ta oss vidare på kvällen äventyr.

Som alltid när det ska snabbkylas bubbel har jag med mig min trogna vinkylare i plast. Inte den snyggaste att ställa fram på bordet men den gör jobbet. Förut hade jag faktiskt med mig glas också men nu har jag blivit bekväm på gamla dar och förlitar mig på hotellets utbud.

Tills nästa gång. Hur kan det vara annat än gött att leva en kväll som denna...

tisdag 21 mars 2017

Montirius Vacqueyras Garrigues 2015




Precis, precis så här ska det smaka. Igenkänningsfaktorn är hög, precis som det ska vara. Mörk inbjudande frukt, stramt och generöst på samma gång, örter och den där biodynamiska blommigheten. Välklädda syror, saltstänk och en grusgång som ringar på länge i eftersmaken. Möjligen att det är liite utmanande i dagsläget, något år till i ryggläge kommer säkerligen inte att göra ont. Som en välkomnande kram av en gammal vän. Vi är och kommer nog alltid att förbli kompisar jag och Montirius Vacqueyras Garrigues. Nu är det 2015 som gäller och den går verkligen inte av för hackor. Precis som föregående år dricker jag ändå den här gärna ung, eller det är snarare så att jag har märkt att jag förbaskat svårt att spara flaskor, oavsett hur många jag köper.

Tills nästa gång. Sol, snö, regn, sol man kan i alla fall inte klaga på variationen...