fredag 8 december 2017

Altesino Brunello di Montalcino 2012

Plopp.. Nej men hallå! Smack så gott. Otroligt fin i munnen, exemplarisk syra, slank utan ett hål i rustningen. Läder, lite balsamico eller snarare örter och sirlig mörkröd frukt. Torr med typisk italiensk kostym, lite torr i slutet men vis av erfarenhet så kommer det troligtvis att försvinna med lite tid.

liite senare samma dag... Jepp, det behövdes tid för att doften skulle växa till sig. Som förväntat försvann det torra avslutet, precis lika fin i övrigt. Det finns inget som stör eller pockar på, bara fullkomlig ungdomlig njutning. Bravo!

Dag 2... Men shiit va gott! Doften har vuxit på sig ännu ett snäpp. Eterisk, lockande, ett mineralstick, lite varmare frukt, balanserat, en total charmig uppvisning för näsan. I munnen är det samma historia som tidigare, Altesino Brunello di Montalcino 2012 är verkligen ren njutning i dess ädlaste form. Dessutom misstänker jag att det bara är början på en mycket lovande framtid. 

Tills nästa gång. Snart jul, lika galet varje år...

RP 93
WS 96
JS 93
AG 91
WE 94
MP 91+ (Plopp)
MP 94 (Dag 1)
MP 95 (Dag 2)

söndag 19 november 2017

Ornellaia..

Det händer inte ofta nu för tiden men någon gång då och då letar sig smaklökarna ner till El Stockholmo för en liten svängom. Nu var det således dax, Ornellaia, Djuret och lite champagne som mellanspel. Vad kan gå fel? Inte mycket visade det sig.

Axel Heinz är förutom en trevlig prick chefsvinmakare på den lilla blygsamma firman Ornellaia. Han och några liter druvjuice var på besök. Alla som är lite intresserad av vin har nog hört talas om juvelen från Toskana, så självklart även jag. Vad jag inte hade förstått, trodde i min enfald att vi "endast" skulle få prova flaggskeppet Ornellaia 2014, andravinet Le Serre Nuove 2015 och slagdängan Le Volte 2015 tillsammans med lite passande mat, var att vi skulle få prova 9 olika vingårdslägen som sammantaget utgör olika delar av firmans buteljerade arsenal. Snacka om lärorikt!

Utan att gå in på allt för uttråkande detaljer kan jag med säkerhet säga, amatörtyckare och allt, att vissa av vingårdarna absolut skulle kunna buteljeras separat. Där Merlot från Bellaria planterad 1991 skulle kunna bli nästa svulstiga opulenta kvalitetstjut som bidrar att sätta Merlot på den italienska kvalitetskartan. Samtidigt visade delarna med tydlighet att de bidrar med viktiga ingredienser till helheten. Något som kanske är ännu viktigare när man har möjlighet att kränga ett av toskanas bättre (o)heliga blandningar. 2014 var ett besynnerligt besvärligt år vilket innebar att blandningen blev ännu viktigare, en blandning man har lyckat riktigt bra med. Ornellaia 2014 är varm och mysig men framförallt balanserad. Släng in en touch av ek, lite grönt och gott om essentiell muskulös frukt och du har ett fullblodsrött i startfållan till att bli någon stort. 

Sist men inte minst hittade jag vinet som ska upp på önskelistan. Min och din. Le Serre Nuove 2015. Mandelskorpsdoppad elegans, fruktig stringens och oförskämt tillgänglig gör denna version till en av de bättre jag smakat ung. Nästan oförskämt bra har jag klottrat ner tillsammans med seriös, inte mycket att klaga på och skitgott. Vinet som fungerar lika bra i vinprovargänget som till fasters söndagsmiddag, pappas grill eller med kärleken framför brasan

Ja just ja, höll nästan på att glömma. Vi hade ett bubbligt mellanspel som var mer inställsamt och lättsamt än gravallvarligt komplex. Ändå finns det en tyngt och gräddighetet som gör Palmer BdN gångbart till mycket och många. Vet inte om jag har sippat för mycket sura brut nature men 7 g socker kändes en aning. Kändes gjorde också den lilla söta Ornus Dell'Ornellaia 2014 som serverades sist. En familjär angelägenhet som typ inte går att köpa. Ett sött vin som som är mer fräscht än sött trots några hundra gram restsocker. Ett otroligt gott slut på en kanongod kväll.

Tills nästa gång. Julstress redan i November, joråsåatt...

Pst. Kolla saldo på gröna skylten, smakar det så kostar det men vadå? Är det julklappstider så är det. Jag vet i alla fall vad jag ska köpa åt mig själv i julklapp, en Le Serre eller tre.

lördag 14 oktober 2017

Collosorbo Brunello di Montalcino 2012

Ok, det är bara att kapitulera. Det här är in i benet djupt grävande djuriskt gott. Fortfarande samma smakmarkörer som tidigare men mer homogent harmoniskt men ändå med en primal ung ton som går direkt till lustcentrat. Tur att jag var så förutseende att köpa både i singel och magnum.

Men vänta nu, snacka om att gå händelserna i förväg. Det här är något helt annat än vad som hälldes första dagen. Då var det mörkt, mulligt, chokladdoppat och lite obalanserat med en tydlig modern flört. Inte ens andra dagen, då det fortfarande var mycket av allt men med goda framtidsutsikter,  kunde jag ana att det skulle mynna ut i en veritabel käftsmäll fjärde dagen.

Tills nästa gång. Jag och förkylning verkar lira väldigt bra ihop...

Pst.
RP 90
WS 93
JS 95
AG 92
WE 92
MP 87? (Dag 1)
MP 90+ (Dag 2)
MP 94 (Dag 4)

Psst.
Tenuta di Collosorbo grundades 1850 av Guiseppe Ciacci. Idag är det Giovanna Ciacci som står vid rodret och hennes döttrar Lucia och Laura som sköter vinmakandet. Firman producerar ungefär 50 000 flaskor Brunello årligen från ca 11,5 hektar. Vingårdarna ligger på mellan 2-400 meters höjt, vinet lagras 3 år på franska och slavonska fat som varierar mellan 12 till 54 hektoliter i storlek. 

fredag 6 oktober 2017

La Magia Brunello di Montalcino 2012


Vilken energi, inte alls samma aggressiva grepp i syran som hos visa andra 2012:or men oj vilken inneboende kraft. Det finns en tillgänglig balans mellan frisk frukt och komplexare jordiga toner. Floral, mörkpolerad, lätt orientalisk krydda med en intensitet som håller munnen i ett silkeslent järngrepp. Synnerligen seriös Brunello som dansar sin egna väg men ändå med båda fötterna i Montalcino myllan. Med luft visar den upp mer av allt och på sätt och vis är det skönt att bli påmind om varför jag älskar Brunello.

Å tänka sig, det finns fortfarande några flaskor kvar på gröna skylten. En av de bättre Brunellos som jag smakat sedan jag påbörjade mitt 2012 race oavsett pris. Funderar ni på vad en bra autentisk Brunello är eller om ni bara är sugen på ett riktigt potent rödtjut, tja då finns det inte mycket att fundera på.

Tills nästa gång. Borta bra men hemma bäst...

Pst.
JS 96
AG 92
WE 92
MP 92+ (dag 1)
MP 93+ (dag 2)

Psst.
1974 flyttade Harald Schwarz från Norditalien och tog med sig familjen till Montalcino. Där planterade han 15 hektar Sangiovese. Sedan 2011 har sonen Fabian tagit över hela ansvaret och har nu helt ställt om till ekologisk produktion. Vingården ligger på ca 400 – 450 meters höjd och har en syd-ostlig exponering. Druvorna skördades den andra veckan i september. Jäsningen skedde i ståltankar och större ekliggare med ca 30 dagars maceration. Efter jäsningen så lagrades vinet i 36 månader på 500-liters ekfat och sedan ytterligare 6 månader i flaska.

söndag 10 september 2017

Fattoi Brunello di Montalcino 2012


Nu var det ett tag sedan sist. Jobb, plugg (igen, vad tänker jag med), barnträning x 3, eventuellt köp av fritidshus och om igen. Tiden och faktiskt lusten till livets dryck har falnat en aning. Och mitt i allt passerar en flaska Fattoi Brunello di Montalcino 2012 revy. Vad har hänt? Har jag dessutom gått och blivit brunelloblasé? Alltså det är på inget sätt något dåligt vin, snarare tvärt om. Välgjort med en mörkare modernare framtoning. Bra struktur och den karakteristiska smått aggressiva syran som återfinns i många 12:or. Utvecklingen över två dagar är possitiv, jämnare, lugnare, ja kanske rent av bättre. Men jag går inte igång, inte på riktigt. Missförstå mig rätt, räknar man in pris och tillgänglighet är det bra men mycket mer blir det inte.

Tills nästa gång. Lägg på en rejäl karlförkylning och ljuset i tunneln känns avlägset.

Pst.
WS 92
JS 90
WE 90
MP 90 (dag 1)
MP 90 (dag 2)

lördag 19 augusti 2017

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 2012


Jäktisk första vecka på jobbet, eller är det andra, svårt att hålla isär begreppen. Sjuk dotter, vilket resulterade i ett uteblivet efterlängtat besök. Kanske inte så konstigt efter första veckan på dagen men lite synd om oss är det allt. Hursom kändes suget efter en bättre flaska rött påtaglig. Dags för ännu en Brunello anno 2012. I vanlig ordning hälls ett litet glas upp först för att sedan följas över dagarna två.

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 2012 bjuder upp till dans direkt vid plopp. Precis vad man, läs jag, kan önska. Mörk potent doft med både kraft och elegans. Helt klart åt det modernare hållet men ändå med bibehållen sangiovese struktur. Samma sak i munnen, seriös, mörkröd frukt, pigg syra, tillgängligt med kännbara småtuggiga tanniner. Eftersmaken är lång, torr och smackande god. Precis vad doktorn ordinerade. Skulle kunna dricka ett rejält glas på studs men väntar tålmodigt några timmar på nästa fix.

Efter några timmar har allt harmoniserat. Doften och smaken är läcker men det är som att den sköra sangiovesesikten döljs av en mörk slöja. Uttrycket är fortfarande riktigt tjusigt men både doft och smak lider en aning av omild ekbehnadling. Det till trots är det en riktigt bra Brunello, smått eterisk, generös, tillgänglig, varm och samtidigt återhållet stram. Man kan bara spekulera i vad det skulle kunna vara utan Barriquepåläggning.

Intrycken dag 2 är i stort sett identisk med vad som hände dag 1 med luft. Nästa flaska får gott vänta några år, vem vet vad som kommer ut i andra ändan. Ett är säkert i alla fall, råmaterialet är det verkligen inget fel på.

Pst.
RP 92
WS 94
JS 96
AG 91
WE 91
MP 92 (dag 1)
MP 92 (dag 2)

Psst. Castiglion del Bosco bytte ägare 2003. In med flis och flärd, ska finnas både pol, golfbana och VIP-behandling bara fickorna är tillräckligt djup. En resort för de rika som vill leka vinbonde men vad vet jag om det egentligen, är varken rik eller vinbonde. Hursom, 60 000 flaskor Brunello görs årligen, allt lagras på Barrique av varierande ålder, vinet jäser i ståltank på den egna jästen och det görs en vingårdsvariant, Vigneto Campo del Drago, som ska ha mer av allt. Vineriet ligger tillsammans med Nardi långt upp i nordvästra delen av Montalcino.

onsdag 9 augusti 2017

Abdyika First Selection Reserve 2013 och 2015


Wowfaktorn har lagt sig lite, vid det här laget vet jag att det finns riktigt gott vin från Bulgarien. Det har Abdyika First Selection Reserve 2014 redan bevisat. Efter att ha provat en radda till från svenskägda Abdyika, med Reserve 2013 och 2015 i toppen är det bara att kapitulera. Det var ingen tillfällighet, ovanligt bra år eller lyckoträff. Flaska på flaska bevisar att det finns sol, glädje, struktur och härkomst under flera korkar än en. Självklart med årgångens nycker som variation och flaskans pris som indikation på innehållets kvalitet.

Bäst och fortfarande mest pang för pengen är toppvinet Reserve. Det är snudd på sanslöst bra i den generösare skolan. Hur man lyckas få in både druvor, omsorg, fat, väder och ursprung i balans och harmoni är inget annat än imponerande. Vet inte om det var nyhetens behag men personligen håller jag 2014 (93p) högst, tätt följt av den lite stramare Bordeauxliknande 2015 (92p) med Napacabblinkande 2013 (91p) nafsande i hasorna.

Alla har samma generösare drag, den där torra svalgkännande bonniga bitterheten, balansen och glädjen. Ska vi gå in på petitesser har 2013, inte helt otippat, kommit in i en skön mognad. En balansakt mellan primärfrukt och jordigare mogna toner. Den generösaste i trion med en svår klunkbarhet som last. 2015 är trots sitt yngre år tillgängligare än 2014. Stramare frukt, silkighet och även om primärfrukten finns där sticker den på intet sätt ut. Alla vinerna är i världsklass, unika varelser som borde smakas av var och en. Har man en fabläs för sura och blaskiga naturliga grejor, vilket jag i och för sig också har, kanske man ska passa. Eller åtminstone göra som jag och servera dem runt 16-18 grader till en grillad köttig bit för att sedan gå över till obscena mängder lagrad ost.

Tills nästa gång. Fast det är klart, det sitter inte fel en barnfri sommarkväll till lite blandat industrisnacks framför GoT heller…

fredag 28 juli 2017

Bottega Il Vino dei Poeti Brunello di Montalcino 2012


All Brunello är inte bra. Inte ens om det kommer från 2012. Självklart tillkommer personliga preferenser och allmänt tillstånd men det här går inte hem hos mig. Ok för att det finns spår av både bra och Brunello men både doft och smak har en liten oren ton och en parfymerad ton som jag inte associerar med Brunello. Det är klart, letar man riktigt noga så finns det en ljus röd frukt, elegant munkänsla, lite torr läder och kryddor. Utvecklingen över två dagar är också positiv men inte tillräckligt för att skölja bort det orena. Synd, men det här är ingen brunelloboll jag kommer att springa benen av sig för att nå. Och nej, misstänker inte någon korkdefekt ,det allmänna intrycket är ändå helt ok. Det är det atypiska och orena som jag inte riktigt kommer överens med.

Råkar ni stöta på den, säg på ett kryssningsfartyg mot något av våra östra grannar, är min allmänna rekommendation är att hålla sig borta från just den här flaskan. För den är inte helt gratis heller.

Tills nästa gång. Det är något visst med de svenska fjällen...

Pst.
MP 83 (dag 1)
MP 84 (dag 2)

måndag 24 juli 2017

Charles Heidsieck Champagne Brut Réserve N.V (2008)


Det har varit ett himla snack om Charles Heidsieck på sistone. Lyckad marknadsföring, bra vin eller mest troligt, en kombination. Hursom spelar det ingen roll, det är glaset som snackar. Och som det snackar.

Så jäkla njutbart, snacka om det bästa från båda världar. Friskt, saftiga gula äpplen, citrus, smått aggressivt och direkt från toppenårgången 2008. Nougat, nötter, krämig komplexitet från reservvinet. Allt blandat i ett sammelsurium av njutning. Och glöm för all del inte balansen, mineraliteten, den förledande moussen och den superlånga eftersmaken. Vid start kanske det är aningen aggressivt. Men vana trogen tar jag ett litet glas första dagen, på med stopper och in i kylen. Vilket verkligen lönar sig i detta fall, dag två har mycket fallit på plats, fortfarande samma fräschör och komplexitet men mer sammansmält. Men hallå, dag 3. Nu sitter den som den berömda smäcken. Len, förförisk, balanserad, pigg och framförallt komplex med härliga friska mognadstoner. (92p)

Ibland ska man ha tur, papsen skulle ut och åka då jag fick syn på denna till kampanjpris. Lika bra att smälla till på ett sexpack direkt. Alla flaskor visade sig ha 2008 som basårgång. Blir du nyfiken?  Mer utförlig info hittar du hos Vintomas, där kan du även ser hur du utläser vilken årgång som just dina flaskor baseras på.

En mer polerad och påkostad blänkare hittar du hos Livets Goda.

Tills nästa gång. En tupplur i solen, jo jag tackar ja!

fredag 21 juli 2017

Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino 2012


Egentligen skulle jag kunna babbla på om hur bombastiskt, parfymerat och lyxigt tillrättalagt Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino 2012 var direkt vid plopp. Eller att jag både använde understrykning och utropstecken Behöver tid! när det hade fått lite mer tid i glaset. Eller så skulle jag kunna raljera lite över att det känns modernt, välgjort och lyxigt italienskt. Eller att frukten upplevdes näst inpå söt, mörk och mogen.

Istället konstaterar jag att det är dag två det händer, djup, bredd och elegant kraft. Mörk men inte murrig, sammansatt, mums! Med en exemplarisk munkänsla, om man gillar lite kralligare doningar förstås, pigg syra och kännbara torra men ändå runda tanniner. Fortfarande lite krävande men mer tillgängligt än dag 1. Helt enkelt ett bra exempel på ung väldgjord Brunello med lite modernare tryck men ändå med en tydlig härkomst.

Tills nästa gång. Den ena resan överlappar den andra, vart ska det här sluta?...

Pst.
WS 94
MP 90+ (Dag 1)
MP 93+ (Dag 2)

Psst. De flesta känner till Gaja och Piemonte men alla kanske inte vet att han också gör Brunello. Egendomen, Pieve Santa Restituta, ligger alldeles bredvid cultproducenten Soldera strax sydväst om staden Montalcino i närheten av Tavernelle. Gaja gör två vingårdsviner och en basbrunello. 2012 gick dock allt druvmaterial till basbrunellon vilken möjligen kan förklara den höga kvalitet/pris ratio som man ändå bjuds på i denna version. Lagring sker ett år på barrique och ett år på botti. Däremot kommer barriquen sakteliga bytas ut mot större fat för att framhäva Sangiovesen än mer.