Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011. Gräsänkling..

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011

Tack och lov för infriande förväntningar, det är en mörk bärig doft med en lätt orientalisk krydda. Intagande, där jag först fastnar i ett bryderi, hur kan något så lätt ändå ha sådan tyngd. Ju mer jag snurrar desto säkrare blir jag på att det finns något sött där också. Äsch lika bra att smaka.

Lätt och slankt till en början, mörkröda rent polerade bär, sedan kickar hela den där syra tannin grejjen in, mer torra uttorkande tanniner än syra. För trots ett slankt och till en början ganska följsamt uttryck finns det gott om kraft i flugviktssmällarna. Inte alls lika charmigt och inställsam som jag minns 2010:an utan mer av allt, mörkare och personligare. Eftersmaken sitter i ett bra tag, torr frukt, krydda och lite stjälk.

Det här var gott, men sanna mina ord, det kan alla gånger bli godare. Lägg till lite mognadstoner, nedslipade tanniner och ett mer integrerat uttryck till dagens charm, salmiaksten och polerade nästan runda frukt så har du en riktigt slagstark kombo. Bättre än 10:an? -Ajajaj, ok låt bli att vrida armen ur led, jag erkänner, nästan. Med tid och luft slipas tanninerna ner men fram kommer mer surkörsbär och vulkanrök, me like.

Körsbärsblommor och Zalto Burgundy

Och ja, körsbärsblommorna i vårt jätteträd är helt och hållet underbart vackra.

Tills nästa gång. Bara att hoppas på en lugn kväll, åtminstone tills frun är tillbaka...

Pst. Finns ett antal ströflaskor kvar på gröna skylten för 137 pix, skynda, skynda.

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011

Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag

Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

Vale D. Maria Rufo 2010. Den tiden på året..

Vale D. Maria Rufo 2010

En mörk sval bärkompott, helheten är mustig men helgjuten med en väl avvägd eknärvaro. Det andas Portugal på ett lite småsalt, behagligt och balanserat personligt sätt. I munnen beter det sig exemplariskt denna kväll, mogna mörka bär, svalt och varmt på samma gång, mustigt men piggt och följsamt. Finns en grön örtkvist som skänker precis rätt krydda för att balansera upp frukten. Avslutet möter upp med just en aning beska, nej inte beska, snarare innbäddade tanniner som stramar upp men ändå inte känns. Avslutet är en bärig, mjuk men stramt smackig historia. Helheten känns helgjuten, behaglig men samtidigt sådär familjärt lättsam som jag tycker är så befriande i bra men inte övergjorda portugisiska viner. (88-89p)

Det här är bra, riktigt bra, kanske ett av årets roligaste överraskningar för 85 spänn, svårslaget blir det i alla fall. När Portugal bjuder till har jag svårt att värja mig och varför? Här har alla hundratals hyllmeter under hundra något att lära.

Douro, Portugal

Tills nästa gång. Det man inte klarat av på 9 månader kan man ju alltid göra på tre veckor...

Becker Spätburgunder 2009 o Délice de Bourgogne. Full fart mot kalas..

Kvällens ostbricka

Det här med att köpa ost är en hel vetenskap, det också. Osten i likhet med vin utvecklas ständigt, har man otur får man en bit som varit skuren och sakteliga traskat in i ammoniakträsket. Det är något av ett vågspel, enklast torde vara att lukta eller rent av smaka biten som ska köpas, något man bör insistera på när möjlighet ges. Väljer man en välsorterad ostdisk brukar det inte vara något problem men snabbdisken hos storhandlaren eller rent av färdigförpackat, är något av ryskroulette. Speciellt om man har en fru vars ostradar slår ner direkt på en stackars mogen ost.

Délice de Bourgogne

Nu vet jag inte om så var fallet eller om Délice de Bourgogne faktiskt ska vara så syrlig och lätt ammoniakskadad som vi upplevde, hursom var det extremt svårt att hitta lämpligt sällskap. Jag trodde att lite chark och den lagomt bonnig Spätburgunder skulle sitta som en smäck, men icke sa nicke. För mycket syra helt enkelt, kanske skulle tagit lite sprattelvatten för att möta upp, men vete katten om det skulle gjort susen heller.

Becker Spätburgunder 2009

Friedrich Beckers Spätburgunder 2009 har jag testat löpande sedan den tjusade näsan av mig för drygt två år sedan. Först aningen mycket ladugård och allmänt reduktivt. Men med tid vädras ladugården ur och en hink mosade smultron och jordgubbar ställs på stallbacken. Ingen tvekan om att vi fortfarande befinner oss på ute på landet men den rena frukten och de mossiga stalltonerna, som hålls på mattan, bildar en skön symbios. Från för trött till riktigt pigg, tur att jag inte vaskade de resterande flaskorna direkt, det här kan nog sköljas ner med välbehag ett tag till.

Tills nästa gång. På söndag smäller det...

Château Guiraud 2000. Naturen kallar..

Château Guiraud

Vintage 2000

Är det någon annan som hör hur trädgården ropar? Ett långsamt lågmält men rent klingande tjut från knoppande träd, grönskande gräs, lerig jord och pockande stenar. Visst har jag nämnt att är en 110% människa, just nu är det hemtamt jordbruk som lockar. Det tillsammans med en långdragen sjukstuga har gjort att fokus varit på lite annat än det förtärda. Men något har jag lyckats få i mig.

En underbar flaska sött pockar fortfarande på uppmärksamhet. Sauternes liraren Château Guiraud 2000 (uppsnappat från Wein-bastion för 25 euro plus övriga avgifter) skäms verkligen inte för sig. Det hela började med en fruktsöt, intensiv, elegant och ungdomlig mix av aprikos, honung och saffran. Livfull söt nektar, härlig balans, intensitet, lågmäld men kraftfull. Glömdes bort och gav igen med samma inbjudande pigga toner, aningen tajtare, mer sammanhållen och inte ett trötthetstecken eller oxidation så långt ögat når. Ska medge att jag ibland har lite svårt för sött vin, blir helt enkelt aningen för mycket av det goda. Men inte här, det aspirerar aldrig på att vara stort och överkomplext men singdudeldej vilken len, balanserad och smeksam munkänsla. Inte överlång eftersmak men vadå, bara att ta en sipp till, det här kräver en sipp till.

Orrefors Difference Sweet

Tills nästa gång. Nä nu går jag ut igen...

G.D. Vajra Barolo Albe 2007. Dagens först krypning..

Barolo Albe 2007

från G.D. Vajra 

Sticker ut näsan och påstår att detta är det bästa man kan hitta på lantbolagets hyllor om man inte har en läggning åt sylt och alkoholdränkta russin förstås. Lite sådär lagom småvresig som sig barolobör, såklart är det tillgängligt, skulle inte fått så många hyllmeter annars men det går inte att ta miste på den sköna lätt parfymerade doften av krossade röda bär, mentol, lite tobak och jord. Eller den smått krävande munkänslan med en skopa mörkare bär, uppbackande syra, mörka outveckalde toner med en sula sottobosco och kännbara småtuggiga tanniner. Det är helheten som visar var nebbioloskåpet ska stå, tillgängligt, charmigt, lite småkantigt, ursprungstassande men aldrig dåligt eller tråkigt. Känns nästan overkligt bra att man kan spontanrycka detta nästinpå varthän du hittar en grön skylt, dessutom för under 200 pix.

Tills nästa gång. Jadu, den första krypningen någonsin för att vara exakt...

Pst. Fler som fastnat för folkhemsbarolon, här, här, här, här, här och här.

Psst. Blev varnad, aningen sent tyvärr, men efter ett tag öppnad kryper det fram ganska ordentligt med likörtoner. Frukten går tillbaka och helheten förlorar tyvärr sin initiala charm.

En ärtnötfrö historia. Pået igen bara..

Kika på pumpa och pinje

Ibland blir det bra, lite tur, en skopa skicklighet och ännu mera goa råvaror, det är receptet. För en aning mer ingående beskrivning kan ni kika nedan. Jag har testat pasta och rotisar i ugn till, torde funka till i stort sett vad som helst.

Detta hade jag i:
Pumpafrön
Pinjenötter
Kikärtor
Persilja
Vitlök
Arabiatasås
Bergsparmesan
Rapsolja
Citronsaft
Salt och peppar

Såhär kan man göra:
Rosta pumpafrön, pinjenötter och vitlök. Hacka grovt och blanda ihop med allt och lite till, smaka av, klart!

Tills nästa gång. Nu fattas det bara lite vin så är jag tebak...

Stagård Riesling Steinzeug 2011. Men nu är det synd om mig, på riktigt..

Stagård Riesling Steinzeug 2011

Sjuk, desto större anledning att minnas det vita som jag öppnade häromsistens, Stagård Riesling Steinzeug 2011 (köpt från handlavin.se för 359 kr), spontanjäst Österrikisk riesling med lång skalkontakt, jo jag tackar ja.

Vid öppnandet, fet lite oljig, fruktigt sammansatt. En mjuk, len och intagande doft med massor av oförlöst potential. I munnen känns det lite småfett men bra syra, stenar, stenfrukt, omogna gula äpplen, krispigt men med en härlig följsamhet. Avslutet biter till med en härlig mild kryddighet, Inte beskt, inte surt bara uppiggande och härlig. Eftersmaken är nedtonad, med mer mineral än frukt.

Efter ett tag finns mer sten, mer utmanande, känns djupare, rökigare och intressantare. Fortfarande känns det oförlöst. Inget riktigt charmtroll i munnen, snårigt stenrös, frukten har gått tillbaka en aning, krita, örter. Om doften känns oförlöst är det inget mot hur det beter sig i munnen. Får nästan locka fram smakerna, eftersmaken som är ganska lång är doft fruktig med mycket mineral. Undrar just vart det här tar vägen.

Det här behöver tid, mycket tid, för oj vad härligt det här öppnar upp sig. Doften är mer tillgänglig, frukten har återkommit och vuxit på sig avsevärt, tänk tropisk, helheten är en uppvisning i elegans, ungcharm och mineral. Smaken följer i samma spår, mer frukt, stramt men ändå generöst tillgänglig med gott om stenigare partier. Helheten är, när jag tänker efter, åt det medelfylliga generösa hållet men med knivskarp struktur.  Ren glädje, personlighet och stort löfte om mer. (92-93p+)

Riesling Steinzeug 2011 flaska 799

Behöver kanske inte påpeka igen hur tjusad jag blev, att det utan tvekan är det bästa vita Österrikiska vin jag provat och att det är väl värt att leta upp någon av de ca 900 producerade flaskorna. Fast ge det tid, massor av tid.

Från jord till flaska

Tills nästa gång. Å så en riktig karlförkylning på det...

Côte-Rôtie J. Boutin "Bonnevaux" 2007. Inte nu igen..

Sött, rött och vitt

Vitt, gult och rött

Tanken var att Ulf skulle komma upp och ta en sista, i alla fall på ett tag, genomgång av källaren. Tji fick vi, äldsta dottern valde att kasta in handduken i sista sekund. Ibland är det extra synd om mig och typiskt nog hade jag redan öppnat och luftat vinerna som jag tänkt bjuda på. Men vadå, speciellt synd är det inte om mig för vinerna valde att visa sin allra bästa sida. Först hade jag tänkt samla allt i en post men eftersom det tog sin tid att gå igenom allt får det bli extra fokus, något alla tre förtjänar.

Côte-Rôtie signerat Stéphane Vedeau

Först ut mitt röda val. Inte ofta jag dricker Côte-Rôtie, synd för det här skulle jag kunna dricka alla dar i veckan. Vad som stoppar? Plånboken förstås. Stéphane Vedeaus, mannen bakom husfavvon La Ferme du Mont,  Côte-Rôtie J. Boutin "Bonnevaux" 2007 skapar, trots pris eller kanske tack vare, verkligen mersmak.

Vid öppnandet bjuds mörk balanserad murrig frukt, en begynnande mognad och en härlig floral och kylig intensitet. Här kan jag fastna med näsan länge, inte det mest komplexa men intagande på ett primalt sätt. I munnen är det aningen för svalt, men slank och redigt munutfyllande, mörk mustig frukt backat av mer mörker, något oborstat och djuriskt vilar över hela uttrycket förutom struktur, balans och en redig drickbarhet. Avslutet stramas upp med gott om mjuka men uttorkande tanniner och en efterhängsen eftersmak av fruktlakritspastill.

Det är efter ett bra tag öppnad som det verkligen bjuder till. Doften har vuxit, inte direkt på bredden men på djupet. De florala tonerna känns mer framträdande och näsan fastnar ännu djupare i glaset. I munnen beter det sig exemplariskt, aningen mer munutfyllande, integrerat, svalt och värmande på samma gång. Finns en liten funkighet men på rätt sida av lagårdsstängslet. Känns fortfarande riktigt vitalt och håller säkerligen ett tag till för den som inte vill korka upp. Med ännu mer tid växer det aningen lite till, fy bubblan så härligt. (92-93p)

När det kommer till drickglädje och uttryck var det ett bra tag sedan jag hade ett rött i denna kaliber, nu infinner sig frågan vad som händer när ytterligare komplexitet och intensitet smyger in i ett liknande uttryck. Har bara hört historier om LaLaLa-landet men nyfikenheten att utforska har inte direkt mattats av. Vist är det härligt med vin, bra vin alltså.

J. Boutin "Bonnevaux" 2007
flaska 1290 av 1700

Tills nästa gång. Typiskt!...

Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape 2010 o 2011. En dag för lite..

Châteauneuf-du-Pape

2x Le Hurlevent

Jag fortsätter på inslaget spår, mer Châteauneuf-du-Pape, mer årgångsjämförelser. Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape (nr 2291, 159 kr) torde vara bolagets billigaste Ch9dp, undrar just hur det smakar.

Direkt vid öppnandet bjuder båda på en sötaktig godisbetonad frukt, 2010 har medelhög-hög volym medan 2011 snarare har fastnad på lägsta. Ingen av dofterna slår an hos mig, aningen för godissött helt enkelt. Lika bra att låta stå ett tag.

Efter ett tag har godistonerna vädrats bort i 2010 och gett plats för lite ungdomlig charm, rödlätt frukt, örter och gummi, 2011 har också höjt volymen en aning men fortfarande söt ton, finns också en liten släng av blomvatten. Lika bra att smaka.

2010 är en slank sak med gott om pigg nästan syrlig syra, följsamt med en ganska enkel bukett av rödlätt frukt, gummi och örter. Avslutet stramas upp och lämnar en medellång, fruktpigg eftersmak. Inte den självklara associationen till Ch9dp, men bra Côtes-du-Rhône är det allt. Inte ett spår av ek, utan stål- och betong fruktig tillgänglighet. 2011 är aningen tunnare, lite spretigare, spritigare. Blomvatten fastnar och avslutet är lite småbittert och aningen alkoholvasst.  

2010 bättre än 2011

Om 2010:an beter sig som en bra C-d-R beter sig 2011:an som en sämre. 2010:an har enligt utsago sålt över förväntan vilket jag kan förstå, det är inte helt fel i förhållande till pris och man kan ju dessutom ståta med en Ch9dp på bordet. Mitt tips blir således om ni är nyfikna, försök att hitta 2010:an och passa på 2011:an.

Tills nästa gång. Korthelg, klart sämre än långhelg...

Pst. 2010 har jag själv ryckt i hyllan och 2011 fick jag som varuprov från importör.

Psst.
2010 (86-87p)
2011 (82-83p)