torsdag 30 december 2010

Allmänna funderingar, vintage 2010 kontra 2011..

Korkade summeringar, några glömda, några gömda..
Som alltid när kalendern ska bytas ut så träffas filosofen och matematikern i mig för en sista uppgörelse inför det stundande skiftet, vad har 2011 i sitt sikte och vad var det egentligen med 2010 som var så fantastiskt? För att inte tala om den direkta och indirekta påverkan som dessa historiska årgångar har på mig och mitt liv? För misströsta ej, i varje årgång finns det toppar och dalar oavsett vad en och annan kritiker säger.

Dåtid
Förra året plitade jag ihop en lista med förhoppningar om nya bekantskaper och för mig outforskade hörn i vinvärlden. Föga anade jag att intresset skulle eskalera och fortgå vilket i sin tur har gjort att samtliga punkter på den listan nu är avbockad, vilka punkterna var? Kommer inte ihåg då listan i sig blev mig övermäktig, tyngd av måsten samt befriad av lust hamnade den i papperskorgen. Men i korta drag kan jag bara konstatera att allt jag önskade mig då har gått i uppfyllelse.

Närtid
I nuet är det främst de likasinnade, oliksinnade och främmande och ofrämmande människor vars kontakt frodas av bloggande, spottande och pratande. Ett stort tack till alla som gör sig till känna, inget mer befriande och krävande än en kommentar, oavsett forum. Den eskalerade skara läsare är inte heller helt fel, ska inte sticka under stolen med att ni driver lusten att delge mina upplevelser framåt men lämna gärna ett spår i cyberrymden om så endast för att klanka ner på mina taffliga försök till skriftligt återskapande av upplevelser för eteriska att egentligen fångas på papper. Oavsett vilken du är, Tack.

Framtid
Når det kommer till bloggandet och då främst utvecklandet av det drickande jaget hoppas jag på två saker, att få möjlighet och tillfälle att träffa någon/några av de bekantskapen som jag har gjort tack vare det världsomfattande vida nätet samt att få möjlighet att fördjupa mina kunskaper och förmedla dessa genom att sprida njutningen och upptäcks lustans bägare i min omgivning.

Vad gäller mer ingående listor där främsta upplevelse, framtida upplevelser och önskade upplevelser trängs i fina rader på ett excelark så får jag passa i år. Skulle mer än gärna skriva någon sådan men risken för att den helt sonika skulle hamna i papperskorgen, tyngd av dess egen otillräcklighet och storlek, är för stor. Så jag får hålla till godo med ett enkelt konstaterande i form av några högst opretentiösa rader, jag bloggar alltså finns jag.

Tills nästa gång. Gott nytt år och hoppas att året som snart är till enda var gott...

Ps. Glömde nästan det viktigaste, ett extra GOTT år till alla ni andra som delger era upplevelser. Ni visar en lust, kunskapskälla, generositet och upptäckarlusta, för att nämna några, som samlat gränsar till det oändliga. Ds.

tisdag 28 december 2010

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001. Det här gör vi om flera gånger..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001
Det var en gång ett par belägna utanför ett litet systembolag någonstans i Sverige.
Mannen sade:
- Ta en flaska vilken som helst.
Kvinnan sade:
- Är det någon speciell önskan?
Mannen sade:
- Den skall kosta från 100 kr och uppåt.
Kvinnan sade:
- Jo det förstod jag..
Föga anade mannen vad som skulle komma men kvinnan som var vis och kände sin man valde efter smak och tycke så mannen var lugn i övertygelsen om att det blir det en trevlig överraskning. Och nog var det trevligt, vinet? Inte mindre än en Gran Reserva från det uppskattade året 2001. Överraskningen? Jo att något så bra finns på i stort sett samtliga bolag runt om i vårt avlånga land.

Ibland är det givande att inte ha all kontroll på vad som skall serveras, eftersom frun ändå skulle göra en avstickare in på det lokala köpcentret så kändes det helt rätt att hon skulle bestämma. Egentligen bestämmer hon mer ofta än sällan eftersom det i mångt och mycket är hennes smak som ska tillfredsställas men det är en annan historia.

Det har blivit en och annan Rioja under senhösten och vintern, känns överlag som ett vin som passar utmärkt till lättare kötträtter och som sällan underpresterar i förhållande till prisklass. Med det sagt så återstår fortfarande de där riktiga höjderna, men som med mycket annat antar jag att det korrelerar med vad man är villig att hosta upp. En annan tanke är att Gran Reserva från 2000 talet möjligen är för ungt, den som lever får se.

I dagsläget får jag följande intryck.
Doften är varm, näsborsvidgande med en fyllig mustig frukt som drar åt körsbär och katrinplommon. Frukten är mogen men har inte ramlat över och blivit gammal eller uttorkad. Ganska påtaglig ekbehandling som varken känns överdrivet dillbetonad eller murken bara mustigt kryddig. Överlag känns doften vital och slagkraftig vars begynnande komplexitet skvallrar om lite ålder, men inte känns upplevs det att det är nio år efter skörd.

Smaken är fyllig med gott om frukt, varm coh gott om tanniner som känns som små små sandkorn som stramar upp och torkar ut en aning. Mitt i allt återfinns lite choklad och vanilj men på intet sätt kladdigt utan kryddigt där helhetskänslan ännu en gång känns vital och endast i en begynnande mognadsfas.

Eftersmaken är hyfsat lång, stram och nu upplevs plommen mer torkade än riktigt mogna. Sammanfattningsvis ges en kvalitativ, gedigen känsla som ålder till trots inte visar några direkta ålderskrämpor.  (88-89p)

Ännu en gång en Gran Reserva som i mitt tycke överpresterar i jämförelse till pris men som inte har det där lilla extra som lyfter upplevelsen ytterliggare en dimension. Om ni är ute i sista sekund och letar efter något sällskap till kvällens helstekta fläskfilé med ett smågräddigt tillbehör och "bara" har det lokala utbudet så skäms denna flaska inte för sig, den är rent av så bra att den kan planeras in i en mindre spontan bjudning. Men se till att lufta den ett tag innan, dag 2 och 3 var  upplevelsen om inte bättre verkligen inte sämre.

Tills nästa gång. Varför kan inte reklambladen alltid vara lika späckade med delikatesser till bra pris?...

söndag 26 december 2010

Cuvee du Vatican Côtes-du-Rhône Village 2009. Julen som inte liknade någon annan jul..

Vad som syntes bli ett öppet mål, blev en halvmiss.
Vad föredrar ni på julbordet, eller snarare vad tycker ni er inte kunna vara utan. I bästa High Fidelity anda, fast inte lika diktatoriskt och hatiskt som Berry, listade vi julbordets topp 5. Det hela fortskred civiliserat men nog är det konstigt vad vissa föredrar.

Mina topp 5:

  1. Odiskuterad  första plats och en given plats oavsett om det vankas julbord eller bara ensamt till bredden fyllt på en tallrik, mina hjärtkärl skriker men jag kan inte vara utan revbenspjäll.
  2.  Lika enkelt som genialiskt gott, ägghalvor med majonäscreme och räkor.
  3. Ett måste som jag inte tänkte på innan det hettade till var den obligatoriska smörgåsen, mjukt, förföriskt vörtdoftande med en smakrik (gärna flera) skiva ost.
  4. Nu börjar vi närma oss de platser som möjligen kan diskuteras och som rent av skulle kunna bytas ut om nöden verkligen krävde. Men den lokalrökta laxen med tillhörande romsås är lika förföriskt fet som smäktande len. Fantastiskt god men frågan är om denna inte gör sig bäst på tu man hand tillsammans med dillkokta färskpotatisar.
  5. Kanske inte riktigt så gott men har en tendens till att alltid leta sig in på tallriken, nubbesallad. Tillskillnad från de övriga ett måstesällskap, alltså det måste finnas något annat till på tallriken annars faller tjusningen och det kladdiga blir bara för kladdigt.

Så vad är er topp 5?

Har ni tänkt på vad mycket väntan det är på julafton, kanske inte lika outhärdligt som när man var liten och berget av julklapparna under granen eskalerade och tenderade att bli ett Mount Everest av förväntningar, farhågor och fingerkli. Varför inte göra det bästa av det, hitta en lugn vrå, slå upp ett trevligt glas och ät något riktigt njutbart till. Något som du faktiskt själv väljer och som inte är betyngd av vare sig traditioner eller ett täcke socker.

Är 09 det nya 07 i södra Rhône?
Mitt val föll på getost och ett bekant rött, Cuvee du Vaticans Village som ingen vinsniffande bloggläsare möjligen kunnat undgått. En ny årgång, 09, ska tilläggas men nog fanns samma förföriska helhet, franska örter, vitala röda frukt och insmickrande känsla av närvaro i denna. Men till skillnad från förra gången känns det som att det saknades lite wow-känsla för att nå de riktiga höjderna. Eller så har jag blivit bortskämde med vad 109 kr kan leverera, för om man bara får ett glas uppslaget så nog är det ungt allt men ack så förföriskt lättsamt.

Skall ätas färsk.
Getosten är ett kapitel för sig, när vi provsmakade var säljaren minst sagt oengagerad. Lika ovanligt som opassande när det kommer till gårdsproducerade produkter, om jag letar efter okunskap, lathet och ovilja att sälja ett koncept kan jag lika gärna vända mig till närmaste snabbmatskedja och dessutom få en leksak på köpet. Men här mitt bland rykande hemmagjord glögg, egenrullade karameller, målade krussiduller och huttrande korvgubbar. Nog för att vi fick en smakbit, och jag måste medge att produkten kan tala för sig själv men ändå. Skärpning.. Synd och skam att biten av hård men ändå smältande god ost hade förpassats till ammoniak träskets oändliga vara, kan inte riktigt med ost som smakar och framförallt luktar gammalkofta och getpiss.

Tills nästa gång. Se nu till att ha en riktigt god, fortsättning...

fredag 24 december 2010

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006. Dagen före som blev dagen efter som är dagen.. äsch God Jul..



Jag och min fru försöker skapa våra egna traditioner kring helgen som kretsar kring födelse, död och masstro. Anledningarna är lika många som bra men den främsta är att vi helt enkelt har blivit en familj och en familj ska föra vidare vissa traditioner, tror jag i alla fall. Hursom är det trevligt att föra in nya traditioner som helt enkelt är baserad på vår vilja, hittills är mina bidrag: egenkokt skinka ( i ugn ca 100 grader och en tillagningstid som gränsar till oändlighet men gott blev det) , egengjorda spjäll (samma där som med skinkan) med tillhörande kvällsfrossa av det som inte passar sig på julbord och juldagsbrunch samt mustigt rödvinsdrickande dagen före julafton.
Spjäll med sweetcilli, honung, liquid smoke och soyatopping.

Lättsam mörk ale som sitter som en smäck såväl till revbenspjäll som en mustigare gryta. (Just nu på rea.)
Den första egna skinkan och  förhoppningsvis inte den sista.
Nu är det det sista bidraget som jag ska fokusera på. Mitt i all den masshysteri som stavas dagen före julafton befinner vi oss bilburna, cirkulerade med två små sovande barn i en medelstor svensk stad. De vuxna, jag och fru, turas om att löpa runt och utföra de sista bestyren inför den stundande helgen. Det är strax innan som jag kommer på den geniala idén att ett mustigt rött, främst för fruns skull, skulle vara trevligt att sippa på framför brasan. Att vi båda dessutom är så pass friskt att vi skulle kunna njuta av fler smaker än salt, sött och surt gör sitt till.

Oavsett vilket systembolag du passerar tröskeln till i vårt avlånga land så kommer du finna någon eller några viner gjorda enligt amaronemetoden. Om du dessutom befinner dig i ett litet till medelstort systembolag är det troligt att detta vin, åtminstone på hyllorna för stilla vin, är ett av de dyrare viner som finns tillgängliga. Bra eller anus? Även om jag dagen till ära tog denna flaska vin så är det absolut anus.

Döm av min förvåning när årets julklapp från min kära svärmor, hemkommen från stövelland, är en egenimporterad fantastiskt krämig, men ändå hårt nötig Reggiano Parmigiano. Tillsammans med fikonmarmelad kan det kvala in som årets combo när räkenskapens dag nu närmar sig. Fantastiskt god och fantastiskt vänligt till kvällens vin.

Som på egen hand beter som som följer:
Doft: Aningen överjäst ton, rödbärig med små drag åt vinbärshållet eller surkörsbär. Musitgt stram med ett litet alkoholstick om än väldigt litet. Vidare finns det lite tobak och örter, inte på något sätt sötaktigt vulgärt men nog sticker det lite i näsan allt.


Smaken: Fylligt alkoholstramt med ett smibittert avslut. Inledningen är åt det söta hållet utan att egentligen bli sött, frukten är fylligt varm med vissa drag av russin annars fullt med mogna mörka körsbär, katrinplommon, salmiak och ett avslut med knappt kännbara extremt finkorniga tanniner som stramar upp och ger ett förhållandevis torrt avslut.


Eftersmaken är lång och ganska stram med russin, körsbär, röda äppelskal och en aning träbitterhet. (88-89p)

Men är det någon gång som vinet inte kommer till sin rätt sönderplockat i ett provningsprotokoll är det en kväll som denna. Till den hårda osten och fikonmarmeladen är det mer än rätt, faktiskt farligt gott. För att summera inte så värst vin, men vilken ost och framförallt vilken kväll. Detta får mer än gärna bli en tradition..

Så till hur och varför detta inlägg blev till. Min kära son har en tendens att vakna i en tid som inte passar oss andra. Idag valde han 04:00. Upp, byta blöja, ge välling och söva om. Idag piggnade så klart farsgubben till så efter lite summerande får jag nu en chans att önska alla god jul, skulle egentligen inte ta fram datorn idag..

Tills nästa gång. Jag är tacksamt för alla tillfällen som vin passar i tider som dessa...

tisdag 21 december 2010

Vila Santa Reserva 2008. Är det någon som har ett immunförsvar till salu?.

Vila Santa Reserva 2008
Jag vet inte för vilken gång i ordningen men nu är vi sjuk, igen.. Denna gång med lite variation mellan sjukdomarna men likväl uttömmande och riktigt krävande. Tur att det är ledighet snart så att jag inte behöver sjukskriva mig.

Nog för att min smakförmåga inte har tagit stryk denna gång utan nu är det magen som inte pallar med starka drycker. Vad passar då inte bättre än att ta fram en gammal nämnvärd upplevelse. Vissa inlägg måste helt enkelt luftas, detta är ett sådant.

Då det begav sig..
Där var den igen, den där frukttonen som är omisskännlig men inte speciellt klädsam. Ok den är inte lika burdus som i vissa sämre sydamerikanska varianter utan mer stram. Men vad det kan liknas med har jag inte kommit fram till än. Förutom den självklara fruktigheten finns det en ton av pinjenötter, barr och krydda. Trots den inledande "dåliga" doften är det personligt och tillräckligt intressant för att inte avskräcka.

Smaken är faktiskt ganska krävande, syra, tanniner och frukt nästan slåss om uppmärksamheten för att med lite luft lugna ner sig avsevärt. Första anslaget är lite åt det söta hållet och fylls på av en fyllig blåröd frukt, trots det låter tanninerna och syran inte intrycket komma över till den syltiga sida utan lämnar snarare en slank om än ufyllande munkänsla. Eftersmaken är inte allt för långt men tillräckligt för att ge ett helgjutet intryck. Överlag är detta ett personligt, matkrävande (kanske vissa skulle hävda), genuint vin som levererar en fullgod vardagsupplevelse med löfte om mer om man vill låta det ligga lite. I dagsläget saknar det lite komplexitet men helhetsintrycket vägs ändå upp av den personliga kärvhet som jag finner väldigt tilltalande. (88p)

Efter det till synes perfekta sällskapet, i form av entrecote och klyftpotatis har tagit slut befarar jag att vinet ska bli lite för krävande, men istället visar det upp en personlig tillgänglighet som gör att den lilla flaskan försvinner i ett nafs. Detta ska jag absolut köpa mer av och glömma i några år.

Fler som har druckit här och här.

Tills nästa gång. Nu gäller det att ladda batterierna inför julens drabbningar...

lördag 18 december 2010

Patriarche Crémant de Bourgogne Brut. Allt är inte Champagne som bubblar, lättsamt bubbel före och efter tolvslaget..

Crémant i vitt eller rött.
Du milde himmel, föga anade jag att varuprovet som jag mottog tidigare i höstas skulle skänka sådan ren njutning, glädje och mersmak. Ok att drycken i sig inte är det mest upplyftande som har passerat mina läppar men på vilket sätt den gjorde det. Barnen sov och min kära fick en välförtjänt stund alena i badkaret. Vad passar då inte bättre än att smyga in med lite ljus, spontanöppna (fördelen med en lågt tempererad källare) en flaska bubbel och obemärkt smyga därifrån. Ok särskilt obemärkt var det inte och det hela slutade med att vi båda drack och satt i bubblet.

Patriarche
Crémant de Bourgogne Brut
Drickat, jo det var fullt tilfredställande
Doften var frisk, lättsam med en inbjudande anonymitet som ibland kan vara välkommet då doft och smak inte ska göra allt för stort intryck utan att för den delen inte hamna helt i skymundan. Det som utmärkte sig var en citrustwist och en svag ton av något som skulle kunna liknas vid en känsla av mineral (lite som när man är vid havet och en svag doft av nämnda gör sig påmind).


Först attackeras munnen av bubblor, när de mångtaliga men små bubblorna lagt sig lämnar de ett torrt, fruktigt, friskt och följsamt intryck som trots dess enkla ursprung lämnar en hyfsat lång eftersmak med lite småmogna äpplen och citrus. (83-84p) 

När kvällen sent om sider (hon var ändå efter tio) var till sin ända var hela flaskan slut, något som inte hör till vanligheterna. Så för att återknyta till inledningen, om du/ni letar efter något lättsamt, bubbligt och (även om man kanske inte får säga det) lättdrucket så ta och gör en beställning av Patriarches Crémant. Det passar lika bra nu som då och till det facila priset av 85 riksdaler är det inte särskilt betungande att ha en eller två extra flaskor hemma. Och ta rådet med den nypa salt som sig bör. Kvällar som denna kommer sällan färdigpaketerade och serverade utan måste skapas och är inte så opartiska som ett varuprov möjligen skulle vara, men vad gör det när allt kommer omkring.

Tills nästa gång. Är det någon mer än jag som inte har börjat planera nyårsmiddag...

Ps. Även om jag inte har funnit den riktiga tjusningen med Champagne tycker jag att det är något speciellt med den anrika drycken. Se dock till att dricka den tidigt under firandets fas för att verkligen njuta till fullo för  att sedan avrunda med något mindre komplext och ekonomiskt betungande. Fast, om ni nu hör till de fåtal lottade som vaskar mer än dålig alkoholfri glögg så se till att njuta av er skumpa hela kvällen. Ds

måndag 13 december 2010

Longhop Old Vine Grenache 2008. Och vintern fortsätter hålla oss i ett järngrepp, tur att vi har låst elavtalet..

Longhop Old Vine Grenache 2008
Bhaa, vem försöker jag lura? Vet inte för vilken gång i ordningen som jag funderar över bloggandets vara eller icke vara. Nog för att vi dricker och njuter av något eller några glas vin i veckan men var finns tiden att delge upplevelserna? I ett hushåll där den nödvändiga veckodammsugningen känns som ett oövervinnerligt berg är förströelse av denna litterära art närmast omöjlig, trots att det är bra mycket roligare att plita ner minnen än att suga upp dem. Med det sagt så blir det det ändå en stund över då och då, och det är med övertygelsen om att mitt vinösa liv skulle vara mycket fattigare utan alla delgivelser som finns att tillgå i cyberrymden pga andras idoga utforskande och vedermödor som gör att jag mer än gärna forsätter. För att inte tala om alla vänliga och likasinnade människor som man kommer i kontakt med vars generositet och kunskaper inte verkar ha några gränser. Ok, när jag tänker efter är det förbaskat roligt också.

Tillbaka till verkligheten, tänk att det ska vara enklare att få vår lilla pöjk att sluta njuta av naturens skatter än att få rätt temperatur på vin. Ok att avvänjning inte är det enklaste och att det möjligen sätter djupare spår än något syrligt och ogint vin men vad är viktigast egentligen?!?

För närvarande håller källaren 10 grader och om man inte är ovanligt törstig eller har en väldigt låg rumstemperatur behövs lite tid innan det har nått vad man allmänt kan kalla rumstemperatur (i mitt fall faktiskt runt 18 grader). Vad gör man då? Jag valde att inte göra en Hamilton, dvs att tina vinet i micron, utan vänta ut rätt temp i glaset och dessutom få en chans att se hur vinet utvecklas.

Av någon konstig anledning dras jag till dessa överfulla, överextraherade, övernjutbara viner. Det är inte mitt i prick för mina preferenser men samtidigt kan jag inte förneka dess njutbarhetsfaktor. Dessutom är det ju så förbaskat roligt att prova nya saker så varför inte. Longhops Shiraz har jag druckit förut och nu var det dags för deras Grenache. Longhops Old Vine Grenache 2008 härstammar från Adelaide Plains i Australien, där har vinmakarna Domenic Torzi och Tim Freeland tagit reda på vingårdslotter som är planterade strax efter andra världskruiget. Rankorna som överlevde den stora omplanteringen på 1980-talet har alltså en övertygande ålder på 50 år och verkar kunna ge en del kvalitativa viner i ett område som annars präglas av kvantitet. Mer att läsa, om än inte mycket mer, finns att läsa på producenternas hemsida.

Så till vinet.
Hallon eller jordgubbslikör med lakritstopping formligen strålar ut ur primörkuporna. Doften är ändå förhållandevis sval och med en örtliknande ton mitt i all fruktprakt. Nog för att frukten lirar första fiol men det finns en personlighet och en inbjudande kraft som lockar in mig i en fyllig famn. Det som möjligen skvallrar om dess höga alkohol (16%) och varma klimat är en småjäst övermogen fruktton som skulle kunna vara för mycket men under de tre dagarna som jag druckit detta finner jag det bara klädsamt vulgärt.


Munskänslan är fyllig med en antydan till sötma i inledningen, dessutom gott om extraherad mörk röd frukt tillsammans med mynta, salmiak och en örtig touch som balanseras med en pigg syra och en liten avslutande syrlig bitterhet som mynnar ut i en relativt lång eftersmak där russin, katrinplommon samsas med en skönt ringlande mintig örtighet. (89-90p)

Det här gillar jag, överlag är det fantastiskt lättdrucket och lättgillat i all sin prakt men med tillräckligt mycket personlighet för att inte upplevas som tråkigt. Igen ett vin som möjligen inte tilltalar alla med sin överdådiga frukt och smakprofil men samtidigt så känns det bra mycket mer spännande än Shirazen från samma producent. Det finns ett djup och en skönt sjungande ton som beskrivs bäst med en blandning mellan örter/mint/mynta/bitterhet, skulle jag veta bättre skulle jag beteckna det som en känsla av mineral. Det enda som saknas i dagsläget är lite komplexitet för att det ska bli en fullträff. Huruvida detta kommer att utvecklas till en större upplevelse kan jag inte uttala mig om men om jag skulle spekulera så tror jag, trots avsaknad av tanniner, att detta kan ligga till sig och bli ett snäpp vassare.

För tillfället är det svårt med transporten från våra sydligare vänner men släng iväg ett mail till Tom så kanske han kan ordna nåt. Om inte så är det bara att vänta ut våren.

Tills nästa gång. Undrar hur kallt det tänker bli i källaren i år...

söndag 5 december 2010

Collosorbo Brunello di Montalcino 2005. Lite rea i väntan på godbitarna..

Brunello di Montalcino 2005 (Collosorbo)
Jaha då var man ute på nya vatten igen, ett av de vinländer som har bjudit upp till dans både en och två gånger är Italien. Av någon outgrundlig (självklar för vissa) anledning hittar jag nya viner och distrikt som ramlar in direkt i min comfort zone, och då har jag inte ens kommit förbi de mest kända. 

Vid slutet av förra året lovade jag mig själv att utforska några begrepp i vinvärlden, när det kommer till stövelland gällde det tre outforskade begrepp, Barolo, Barbaresco och Brunello di Montalcino. Nu har året nästan löpt till sin enda och det var med en hårsmån att jag missade Brunellon, det skulle till ett rea vin för att nyårslöftet skulle infrias. Det är med andan i halsen som jag kan bocka av alla tre italienska fullblod, ok att resultaten har skiftat men de nya bekantskaperna har definitivt skapat mersmak.

Vad är då en Brunello di Montalcino? Det enkla svaret blir att vinet ska vara gjort på druvan Sangiovese (klonen heter brunello) från området Montalcino i Toscana. Men egentligen är svaret lika varierande som det finns antal producenter. Att något ska vara rustikt och lagringskrävande kan inte längre avläsas alena på en beteckning eller regiontillhörighet, nej nu bör man kunna de olika producenternas framställningsmetoder, filosofi och skostorlek för att kunna utröna huruvida innehållet i flaskan duger eller ej. Nu är detta lite av tjusningen med vin, att inget står skrivet i stjärnorna (för vissa verkar det dock göra det också) men för mig som precis ska bege mig ut i vinpölen så känns vattnet mer än lovligt djupt. 

Bäst att ge sig på det.
Doften är stor, mörka moreller riktigt rusar upp tillsammans med choklad och en krydda (som jag inte kan placera) allt omringar av en småjäst ekkant. Italienskt, stiligt och maffigt. Inte så mycket nyanseringar i dagsläget men nog andas det kvalitet allt, om du frågar mig så känns doften nästan på gränsen till modernt tillrättalagd. Med tilltagande temperatur får doften en släng av likörsprits. 

Smaken inleder med ett småsött anslag och sedan tar tanninerna över. Jag låter det andas ett tag och då lugnar det sträva greppet ner sig lite. Frukt tittar fram, solmogna mörkakörsbär. Munkänslan påminner om när man smakar på omogna vinbär, rejält stramt med andra ord. Eftersmaken är lång med frukten som spelar första fiol tillsammans med de efterhängsna sträva tanninerna. Efter mer luft lugnar allt ner ner, fortfarande riktigt krävande men nu är det läskande, sirligt och har en härlig fyllig drickbarhet i all kärvhet. Vad som händer med lite tid på rygg kan jag bara sia om, men det blir nog inte sämre. (88-89 med potential till mer)

Till närproducerad nötrulle (påminner om filé i utseende men har mer struktur som rostbiff när det är tillagat), bea och tärnade rotgrönsaker finns det inget bättre sällskap. Jävlar va gott det är, köttets struktur tuktar på något sätt vinet och helheten lyfts och landar i himlen. Sa jag att det var gott!!!

Slutsatsen blir att om du tvunget måste dricka detta nu så lufta länge och drick det sedan till något som kan ta ner tanninerna på jorden. Men det bästa rådet måste nog ändå bli att lagra, även om jag inte vet vart detta tar vägen så borde det bli riktigt bra med lite mer komplexa toner och en något nertonad strävhet

Tills nästa gång. Ibland känns närheten till storstaden oändligt lång...

tisdag 30 november 2010

Vallemayor Gran Reserva 2001. Nu är alla julkalendrar klara..

En gran(n) färg
Ett distrikt som har fått ett skamfilat rykte måste vara Rioja, för att på åttiotalet (har jag hört) varit en riktig trotjänare i flera hem fått ge efter för mera fruktstinna nyavärlden (eller moderna om man föredrar) viner. Viner som inte luktar dillspa och där dess fruktprakt är lika svårmatchade med mat som de fungerar till prat. Jag är inte en av de som resolut talar mot eller för den ena eller andra utan jag förespråkar mångfald. Även om jag ibland själv kanske inte lär som jag lever.

Jag gjorde en tidigare bekantskap med en gran reserva, alltså ett vin som lagrats länge på fat och som trots sina modiga åtta år var i full vigör. Nu var det dags igen, när Vallemayor Gran Reserva 2001 (nr 94428, då 199kr, nu 152 kr) släptes i september var det på vippen att en flaska följde med hem. Nu när den reas ut känns det inte mer än rätt.

Men först en liten uppdatering om familjeläget, sjukdomsförfall i hela familjen, skottning på kooperativdagis samtidigt som förkylningen härjade och besök av vännen J. Först så överlevde vi ännu en förkylning x3 även skottningen var med facit i hand riktigt trevlig trots mående. Besök av J blev bara ett välkommet avbrott och jag ser fram emot nästa besök.

Vallemayor Gran Reserva 2001
Tillbaka till vinet.
Doften är ganska stor med inledande jästa katrinplommon och lite smågammalt murken trä, en aning kräftspad men inte överdrivet. Efter lite luftning blir den mörkröda frukten mer vital med en stramhet och en antydan till en sötma som kändes inbjudande. Lite vanilj och fetfilskänsla blandades med en starkvinston som lämnade en smått eterisk och hänförande doft även om den ändå inte var överdrivet komplex. 


Smaken är utfyllande med mörka lite murriga bär, som efterhand luftas liv i och bärs upp av en pigg och förvånansvärt vital syra. Tanninerna är rejält torra och biter tag i avslutet och stramar upp ytterliggare. 


Eftersmaken är lång med mogna plommon, russin, choklad och en touch av trä. Trots det mogna intrycket så blev vinet överlag mer vitalt med lite luft och kändes faktiskt lite "ofärdigt", så en vidare lagring är nog inte helt fel. (89p)


Men det är till maten som detta blir en riktig fullträff, lågtempad filé med potatisgratäng och vinet riktigt sjunger. Eftersmaken försvinner men mellanregistret lyfts.

Efter att reatrissen gjorde hela svenska befolkningen, ja eller den lilla del som läser vinbloggar, uppmärksamma på septembersläppets grannare rea flaskor har dessa försvunnit i ilfart. Men denna något skamfilade kusin från landet finns kvar, så passa på och fynda gammalt hederligt rödtjut. Jag har köpt på mig, så nu är det era flaskor som är kvar..

Tills nästa gång. Idag går kollegan på föräldraledighet, ja om det är ledighet kan diskuteras...

lördag 27 november 2010

Schloss Reinhartshausen Erbacher Schlossberg Riesling Auslese 2005. Vissa dagar är mer typiska än andra..

Tyskt!
Vad är det här?
- Lukta
- Känner du bensindoften
- Ja
- Åh tropiskt frukt, äpplen, klockren annans i slutet.
- Vad är det då?
- Tysk riesling.
- Jepp..

Ibland är det så enkelt, även om jag, min kära och gäst inte druckit mycket söt riesling så känns detta riktigt Tyskt. På ett bra sätt.

Erbacher Schlossberg
Riesling Auslese 2005
(Schloss Reinhartshauser)
Doften är äppelmustigt söt, ganska blyg med en begynnande petroliumkänning. Inte värst komplex men ändå sammansatt och inbjudande. Sötman känns men är på intet sätt klumpig, ne snarare elegant.


I munnen trängs syra, äppelmust, söt honung och en svag citrustvist i slutet. Även här är det snarare eleganta än tunga aromer och essenser som trängs i gommen. Komplexiteten får även här ge efter för den eleganta helhetskänslan.


Eftersmaken är lång med mer mogen äppelmust, annans och möjligen lite jästa gula russin. (89-90p)

Ok att detta inte är det mest komplexa vin jag druckit och möjligen att äppelmust känslan blir lite väl påtaglig men det är ändå riktigt bra. Elegant, finstämt och typiskt vad mer kan man begära. Kan bara konstatera ännu en gång att vi dricker alldeles för lite sött gjort på riesling.

Tills nästa gång. Mer än en halvmeter snö på en dag, pepparkaksbak och ångest. Nu kan Julen komma...

fredag 26 november 2010

Veiga França Solera 1940. Madeira, vänlighet och snö en oslagbar kombination..

Fyra nyanser av njutning.
Detta inlägg skulle kunna inledas på många sett, hur jag blev av med oskulden till en gammal ölänning, gammalt är äldst, fortifierat är rätt, inget går upp mot ett glas pensionär osv. Men jag väljer att fokusera på vänlighet. Ahh, ren vänlighet i dess ädlaste form. Eller? Jo det är ren vänlighet att delge sina egna upplevelser för att på så sätt få andra att möjligen närma sig den upplevelse som man har upleft själv. Varför ett eller? Vänlighet brukar ofta komma med en prislapp, ja inte direkt men indirekt. Jag har märkt att ju högre upp på vinstegen jag kommmer desto högre vill jag, eller mer kvalitativ upplevelser kräver ännu mera kvalitativa upplevelser, eller för att tala klarspårk: Vinköpen tenderar att bli dyrare och dyrare. Men i kväll skiter jag i alla möjliga om och men nu är det vänligheten som jag fokuserar på, vänligheten att delge sina egna upplevelser, vänligheten att guida en novis i en minst sagt snårig vindjungel, vänligheten att bjuda ut sina egna införskaffade droppar endast för att låta ytterliggare en upptäcksresare få ta del av 70 årigt vin. Från hela mitt hjärta, tack Niklas, Tack!

Nå vad är det som gömmer sig i apoteksflaskan, jag har fått en hint om vad det kan vara frågan om men när det kommer till en ny upplevelse, ja eller som i detta fallet riktigt gammal så vet jag aldrig vad som väntar.

Doften är stor utan att vara varken klumpig eller vulgärt söt. Fikon, knäck, lite nötter och allehanda julkryddor (ingefära, kanel) stiger upp i en härligt sammansatt och komplex helhet som dock inte känns överjävligt bra utan landar i en skön bra helhet.


Det är i smaken som detta är för mig unikt. Sammetslent, komplext, sött men ändå med en avslutande syra (lite syrliga karameller). Alkoholen känns knappt och med handen på hjärtat är det svårt om än obehövligt att dissekera intrycken i smaken. Allt hänger bara ihop, nej inte hänger utan är varsamt placerad på precis rätt ställe för att skapa elegant harmoni. 


Eftersmaken är lång med brända mandlar, katrinplommon och lite svampiga undertoner. Kan inte låta bli att bara stilla stå och andas ut genom näsan och förundras. (92-93p) 

Helt fantastiskt! Sätter mig i mörkret vid brasan och bara njuter. Dropparna försvinner i takt med att min förundran ökar. Och helt plötsligt är det borta, ett tomrum skapas och jag hittar en härligt möglig ost, fikon och valnötsmarmelad ackompanjerar det med en söt tysk och möjligen fylls tomrummet något. Men det är en annan historia.  

Tills nästa gång. Nu börjar det likna nåt, skottat tre gånger idag...

Ps. Min bättre hälft tyckte att det var fantastiskt men sköt ifrån sig glaset i vämjelse när hon andades ut och kände de svampiga undervegetationstonerna i eftersmaken. Tyvärr blev det mer till mig, för detta är i sanning en upplevelse man vill dela. Tack ännu en gång. Ds

fredag 19 november 2010

Krohn Heritage Fine Tawny Port. Undrar hur man skulle må utan 2 års sömnbrist?..

Jag dricker alldeles för lite portvin, eller starkvin överhuvudtaget. Att avsluta dagen med ett litet glas sött är närmast som elexir för kropp och själ. Trots detta så finner jag mig sällan spanades på den lila hyllan förutom vid annalkande juletid. Vet inte om det beror på sjunkande temperatur, eller om kroppen helt enkelt ställer sig i sötvinsmode ju närmare jul vi kommer. Har igentligen inte så mycket till övers för glögg, mer sprit och mindre smak med en påklistrad sötma tycker jag sammanfattar den juligaste av drycker. Varför inte ta ett glas port, eiswein eller rent av en lagrad rom om man är lagd åt det söta hållet.

Nu ska jag medge att mina erfarenheter av port är i det närmast obefintliga, där också alltså. Var tvungen att göra en snabb sökning för att hitta vad jag har druckit. Tawny är tydligen oftast en blandning av flera årgångar port som har genomgått en längre lagring på fat.

Krohn Heritage Fine Tawny Port (nr 8026, 95 kr) kommer i det behändiga halvformatet, även om den går att spara öppnad några veckor (kanske mer) så är det trevligt med mindre mängd. framförallt om man som jag vill prova flera sorter innan jul.

Söt doft med dadlar, inlagda russin och en fin stramhet som får mig att associera till röda vinbär. Ett släng nötter spär på komplexiteten och känslan är varken speciellt alkoholmärkt eller för söt. 


Smaken är söt, så klart men inte kladdigt söt. Ett obligatoriskt alkoholsting och gott om torkad frukt. Även här är dadlarna, russinen och de gräddiga nötterna fint samstämmiga och lämnar en smådäst och lite spritig eftersmak.

Detta är inte en stor upplevelse men absolut inte dålig. Måste nog säga att alla komponenter sjunger fint tillsammans och ger ett medelfylligt intryck rakt igenom. Ett helt ok sällskap till ost, fikonmarmelad, brasa och vuxenslöande men säg det som inte är det. (85p)

Tills nästa gång. Kom gärna med tips på annat starkt som passar framför brasan...

måndag 15 november 2010

Château Lamargue 2004. I sanning en föränderlig natur..

Uha först vinter med barnens första egenrullade snötroll, eller jag rullade och de tröttnade. Men i takt med att trollets hållning mer och mer liknar ett baktungt fylletroll fylls jag med ovisshet. Vad ska vi nu klä de små i. Först galonbyxor och sedan overall och nu? Jaha det finns något som heter fodrad galon. Problemet löst, om man ägde några fodrade galonbyxor alltså..

Som tur är inte allt lika problematiskt, en rekommendation från en välsedd sida, ett lagersaldo som förvånade visade på plus trots den lokala källan. En lite avstickare påväg till jobbet och sedan källarslummer till rätt tillfälle.

Singulära flaskor är vanskliga, ska den vara frisk? Hur smakar den även om den är frisk? Bara en möjlighet att pricka drickfönster, osv. Listan kan göras lång med kansken och möjliga misslyckanden. Men om det levererar, om flaskan bjuder till kan man få allt man önskar och lite till. Ska väl medge att inköpen numera sällan blir singulära, då handlar det främst om dyra flaskor och de "föds" vanskliga.
I inledningsfasen bjuder Château Lamargue 2004 till, en härligt sammansatt doft med tydliga trä inslag. Mörk blåröd massiv frukt med en stram örtig touch med en gnutta lakrits. Landar någonstans mellan mogen och primär frukt. Får en känsla av att detta är den, för mig, bästa doft som detta vin kan leverera. Allt har landat utan att bli trött och tråkigt.


Smaken är fyllig med en skön balans. Tanninerna är närvarande och lämnar ett hyfsat långt och torrt avtryck. Framförallt är det en smaksam blandningen mellan plommon och trä som dröjer sig kvar. I smaken är det  plommon, björnbär, choklad, svartavinbär, örter och ek som utmärker sig. Rättelse det som utmärker sig är helheten. En sammansvetsad skönt drickbar vätska som får mig att både associera till dyrt och lättdrucket. Ett härligt rödtjut med andra ord. (Inledande 89-90 ramlar ner till säkra 87)

Men vad händer? En till synes given häst straffar ut sig till ett av vinvärldens tacksammaste tillbehör. Lammfilé och en härligt gräddig potatisgratäng. Mor säger lite försynt, -nog är det lite småsurt i slutet. När den första flörten har lagt sig återstår en ståtlig men aningen småsur uppenbarelse. Möjligen att det är något varmt i föräldrarnas uterum eller så är det helt enkelt så att denna flaska inte kände för att bli öppnad några timmar tidigare och att den lilla mängd luft som trängt ner har tagit kål på vadsomförst syntes vara en förfasansfullt härlig upplevelse. Tråkigt men samtidigt är intrycket som består helt ok, flaskan är slut innan jag hinner tänka efterrätt så några rätt kvarstår. I vilket fall är sörjer jag inte att det endast var en flaska i källaren.

Tills nästa gång. Idag släpps julölen...

måndag 8 november 2010

Château Lousteauneuf 2005 & Tedeschi "San Rocco" 2007. Tänk vad en veckas ledighet går fort..

Vin är om möjligt den bästa måltidsdrycken som jag har stött på, ok att ett glas riktigt kall Cola till en fettdrypande hamburgare är något i hästväg men det är nästan fusk. Men förutom mat sällskap så är det riktigt trevligt att dricka ett glas eller två i goda vänner lag, både före och efter maten. Det är med viss förvåning som jag konstaterar att denna sorts vin inte trängs i facken nere i källaren. Det måste jag råda bot på, måste nog medge att det har blivit något vitt eller bubbligt nu under sommarhalvåret. Men i takt med att frekvensen på brasans sprakande ökar kan det vara lite extra värmande med något rött. Vilken tur att jag prickade två klockrena "comfort wines" i senaste köpet.

Vackert! Egentligen har jag inte erfarenhet att uttala mig om vad som är Bordå typiskt eller inte men det behöv inte i detta fall. När man får denna doft mot sig är det helt enkelt vackert. Det är klassiskt och generöst, fruktbetonat men ändå nedtonat komplext och med en snyggt klädsam ekkant. Om jag ska försöka dissiskera doftintrycket mer ingående, så hittar jag mörka plommon, svartvinbärsgele, ek och en svårbenämnd krydda samt ett drag av choklad.


Smaken är sval, fyllig, fruktigt avhållsam och med ett stramt avslut med hyfsad tanninkänning. Eftersmaken är ganska lång och mynnar ut i mer återhållen ek, vinbär och plommon. Fantastisk drickbarhet, följsamt och framför allt riktigt gott. Glasen hos mig och frun försvinner försvinnande fort.


Om man väger in priset, vilket i detta fall är helt berättigat så är jag riktigt glad att jag köpt på mig i pluralis. Rent spontant tror jag att detta är njutningsfullt flera år framåt, med start i kväll. (89-90p)

För att krydda till det hela häller jag upp ett andra glas, det är så mycket enklare att jämföra skillnader och likheter när man har två glas bredvid varandra. Även fast det är tredje dagen för detta vin och ursprunget inte är den samma så bjöd detta också på en härlig drickbarhet. Dags att dissekera.
Stram doft med en ytterst tydlig vinbärsgodis känsla, möjligen Antonbergs plommonchoklad. Efter ett tag kommer den klockrena associationen, sötsur sås med tillhörande asiatisk kolsallad. Inte fruktigt, inte komplext utan det är denna enda ton som sticker ut och skapar en doft association som inte är omisskänlig men svårbeskrivlig. Tidigare dagar tycker jag mig funnit både mörka plommon och lite körsbär men nu nästan endast detta.


Smaken inleder med ett sött anslag, fylligt, med en tydlig om än inte markerad syra som gör det hela något slankare. Frukten är fräsh men inte burdus eller stor, även i smaken återfinns vinbärsgodisplommonshokladsötsursås känslan från doften men nu är den mer komplex och samsas med andra frukter. Avslutet är inte lika långt som i första glaset men en klar körsbärskärna tittar fram tillsammans med de riktigt småkorniga tanninerna bildar de ett torrt och upstramande avslut. 


Möjligen att detta inte låter så gott och jag måste nog medge att det var klart sämst denna tredje dag, dag ett var frukten mer slösaktig och det gick inte att ta miste på drickbarheten att döma av de glada minerna kring bordet. Så nog för att intrycket lever lite på gamla meriter men även utan dessa är det ett personligt, bra rödtjut. (88p)

När vin smakar och beter sig som dessa två är jag lycklig, nej rättelse jag är nöjd. Nöjd att jag köpt dessa, nöjd att jag rekommenderat dessa, nöjd att jag har fler flaskor kvar men framför allt nöjd att jag fått hjälp att hitta dessa guldkorn. Båda går att få till en högst rimlig, nej fyndmässig peng hos der Wein Weber.

Tills nästa gång. En avklarad, två kvar...

lördag 6 november 2010

Corsendonk Christmas Ale anno 2009. Julen kommer tidigt i år..

Nog för att julen inte kommer tidigare än något annat år men till skillnad från föregående år har jag redan nu fått en besk smak av jul. Anledningen är inte någon rejält bränd ale utan tanken på alla klappar som ska köpas och utdelas till den ena släcktingen efter den andra. Egentligen har jag inget emot klapparna utan det är snarare det faktum att man inte kan lägga så mycket som man skulle vilja istället blir det en halvdan kompromiss som ändå kostar skjortan och femti. Nog om detta och över till ett glädjeämne, nämligen julöl.

Corsendonk Christman Ale kommer inte årgångsbetecknad men vete tusan om den inte skulle det. Förra året köpte jag på mig enskilda exemplar av allehanda julölar/julalear. Under året som gått har dessa avverkats med mer eller mindre nöjt resultat. Kvällens belgare är en av topparna och självskriven som ett av denna juls öligare inslag. Även om jag inte kommer att dricka den till just julmaten utan snarare framför brasan någon eller några kvällar före och efter. Å andra sidan tillhör jag den kategorin som tycker att en smakrikare malt kan passa lite när som under året oavsett om den är single eller jäst.

Corsendonk Christmas Ale doftar lätt fruktigt med den för mig typiska alesötman tillsammans med lite lätt brända malttoner ges ett relativt blygt men förhållandevis fräsht intryck.

Smaken är fruktig, dov ton av bränt bröd, en mitt i munnen beska som inte sätter sig på tvären utan bara fungerar mersmakande. Bra balans mellan friskt fruktig, brödighet och beska. Till skillnad från många "tyngre" alear så är denna riktigt lätt med en trevligt utklingande eftersmak. Känns polerat och fint men inte slätstruket. Persika, efter ett tag i glaset är det solklart. 

För min del är detta en av topparna i sortimentet, klart bättre än de beska och ofta dyrare alternativ som finns. Men var är alkoholen? De 8,5 % märks knapt och alla tankar på stark fulöl är som bortblåsta. (88p) 

En av anledningen att jag skriver om detta nu är för att den 15 November släpps årets upplaga av julölar. Är ni som jag varit föregående år, totalt ovetande om vad som kommer att släppas och med handen på hjärtat struntar ni i bryggeri eller typ bara det står julöl, eller rent av christmas ale på flaskan. Eller är det kanske så att ni är lite mer selektiv och går på någon exotisk lite dyrare flaska men är fortfarande helt nöjd med det faktum att det dyraste ölet ändå inte är i närheten av vad ni brukar spendera på en flaska vin. Eller har ni som jag tror mig gjort nu hittat några favorit bryggerier och spetsat in er på dessa. I vilket fall är julölen som vilket tillfälligt släpp som helst, onödigt, övergående och alldeles alldeles underbart.

Tills nästa gång. Sol, ved och vänner kan det bli bättre?... 

måndag 1 november 2010

Ruffino Riserva Ducale Oro 2005. Äntligen höstlov, tur att jag aldrig slutat skolan..

Usch och fy, sjukdomstillståndet har haft samma förmåga att byta skepnad som en kameleont strosande på chackrutat golv. Nu har vi äntrat en av post förkylningens kanske värsta faser, den långa retsamma hostans stadium. Det tillstånd som i det närmaste kan vara det värsta, ganska pigg men kan inte göra något för då bryter bronkithostan ut i full blom. Sa jag att jag inte är ensam om att ha denna trevlig åkomma. Det har blivit ganska mycket snack om sjukdom, och förhoppningsvis är detta sista inlägget i frågan, det är bara så nesligt att inte vara på topp. Eller vem försöker jag lura, toppen var det länge sedan jag såg. Nu nöjer jag mig med en skymt av botten, bara den endast är smått sömnlös och inte fullt så sjuk.

När kära hälften vill ha vin är inte jag den som säger nej, även om smak och luktsinne inte är kapabel att återge hela upplevelsen är det trevligt med lite god måltidsdryck. Eftersom jag vet att hon föredrar allt från halvfylligt till opakt så var valet hyfsat enkelt. Till kvällens ungsstekta griskaré så känns halvfylligt rätt. Italienskt rödtjut, en Chianti riserva för att vara mer specifik. Har fått en del passningar om min internationaliserade handel och brist på stapelvara i närmaste pritaffär. Nog för att Ruffino Riserva Ducale Oro 2005 (nr 2321, 199 kr) inte går att spontanhämta i alla butiker men den tillhör ändå standard utbudet.

Hallå! Vem sänkte volymen? Jag vispar runt den stackars vätskan i ren frenesi men inget händer. Tillslut har jag lyckats stänka ner mig, glaset och bänken men inget händer mer än att kökshanduken går i en röd nyans. Där långt nere finns mörka moreller, plommon, choklad allt hopvispat med en pigg ringlande syrlighet och ett uns örtiga toner. Är det jag och min fördömda näsa eller har någon verkligen ställt vinet på mute? Frågar min kära hälft och hon bekräftar. Trots låg volym är det en härlig mörk och pigg doft som lurar nere i djupet av våra Orrefors mature. 


Smaken är fyllig med ett sött anslag och gott om mörkröd generös frukt. En hint av choklad och ganska mycket matvänliga och ganska inställsamma tanniner. Eftersmaken är ganska lång och den direkta associationen, som så många gånger med italienska viner, är ett smaksamt sugande på körsbärskärnor. Frukten har precis påbörjat förmultningsstadiet och jag måste säga att denna 05:a känns förvånansvärt fräsh. Mer nyanseringar än så vågar jag mig inte på, och egentligen är ett poängsättande lika orättvist som vinets textur är passande till kvällens feta mat. Men likväl för att kunna gå tillbaka, om inte bara för att konstatera att det är så j*vla mycket bättre nästa gång. (87p, med potential till mer) Resterande flaskor håller vi på.

Tills nästa gång. Är det bara jag eller är det fler som har börjat fantisera om kluckande klappar?...

onsdag 27 oktober 2010

Becker Spätburgunder 2007. Lite vin för att lätta upp stämningen..

Den ständigt utforskande och uppmärksamma Niklas J gjorde mig varse om att Tysk Pinot Noir (aka Spätburgunder) inte är att förakta. Ok med handen på hjärtat är mina referenser kring ett av vinvärldens mest mytomspunna druvor knapphändiga för att ta i underkant, varken från hemlandet Frankrike eller något annat land för den delen. Med andra ord var det inte allt för svårt att övertala mig till den tyska sidan, framför allt när man verkar kunna få tag på riktigt skön Spätburgunder till ett pris som är mer än överkomligt. När det dessutom handlar om Tysklands kanske främsta producent på området känns det som en självklarhet att prova.

Beckers Spätburgunder 2007 inleder sirligt, ja rent av fantasieggande. Nog finns det röda bär, tranbär, lingon och vinbär tillsammans med multna höstlöv och en gnutta mogen krydda. Men det är snarare det faktum att jag, trots beskrivande attribut, inte kommer ända fram till doftens uttryck. Det är komplext, härligt men ändå rättframt och tillgängligt.

Till skillnad från kraftigare vin som kan kännas slankare på grund av en utmärkande syra utger sig detta aldrig för att vara något annat än slankt. Med det i åtanke känns vinet ändå överraskande fylligt. Komponenterna i doften går igen i smaken och det är framför allt den mångfacetterade bredden och det fräscha intrycket som är tilltalande. Vinet ger ett kryddigt, svalt, rent bärbetonat, skitigt, slankt, syrligt och fylligt intryck på en och samma gång. Motsägelsefullt? ja vist. Insmickrande? Inte speciellt, men ändå inte svårtillgängligt. Personligt, drickfärdigt med en tvist. (88p)

Vad mer kan man begära? Möjligen en något längre eftersmak eller lite mer tryck i smaken som tenderar att bli något svag. Jag får intrycket av att man kan prestera mer med denna druva och framför allt druvmatrialet från detta område. Mer än troligt är att det finns mer att hämta från storebröder och syskon från denna producent. I vilket fall är jag frälst, nu måste jag prova mer Tysk Pinot.

Tills nästa gång. Först lillen sedan mor och nu har semilillen ögoninflamation, vem härnäst?...

söndag 24 oktober 2010

Vinprovning: Varuprov, härliga deltagare och en underbart uthållig dotter..

Trots sjukdom rycker han ut, bildaren i mig. När tillfälle ges att presentera vinets underbara värld finns ingen återvändo. Fyra kombattanter står uppradade i ett försök att utse sin egen och andras smak samt att introducera vad som finns bortom SBs gränser. På med foliehattarna och iväg till vinets underbara land.

Utanför tävlan och först ut var en Crémant de Bourgogne Brut Rosé från Patriarche Pére & Fils (nr 77311, 85 kr). Denna flaska har jag fått som varuprov och vad är inte mer talande än en testgrupp blint vetande om glasets innehåll.

Doften är lätt nötig med aningen brie. Ganska blygsam men fräsh och inbjudande i all ungdomlighet. Smaken är torr och krispig med syrliga gröna äpplen men även en lite släng av något rött bär. Trevliga bubblor som inte tar överhanden och som ger ett otroligt piggt uttryck. Eftersmaken är riktigt kort. Ett trevligt enkelt bubbel som absolut är värt sin peng, fasansfullt lättdrucken utan att för den delen bli tråkig. Ja just ja ingen direkt beskhet även om man kan skönja den i bakgrunden. Trots att jag i vanliga fall inte är särskilt förtjust i vare sig rosé eller rosénbubbel är denna lättsamt insmickrande med en tilltalande bärfrukt som annars inte finns i dito blanka viner. (83p)

De allmänna åsikterna var ganska liktydliga, lätt, friskt, krispigt, passar nog bra till mat, känns inte som skumpa men är absolut prisvärt, kostar någostans mellan 110-130. Ska jag vara lite kritisk så har jag lite svårt för den här typen av lättgillat bubbel, är drickbart absolut men inget som jag spinger benen efter.

Efter denna bubbliga start var det dags för fyra röda från fyra olika länder. Eftersom jag höll i provning, inte var i mina sinnes fulla bruk samt hade med min tvååriga dotter är minnet från kvällen minsta sagt kaotiskt. En eloge till den entusiasm som deltagarna visade och den kämparanda som min dotter visade. Det var ni som gjorde kvällen, tack.

Eftersom det var jag som höll i provningen vill jag ha några säkra kort, så resterande viner har jag skrivit om eller druckit tidigare. Den enda som jag inte provat tidigare var Cascina Cuccos Barolo Serralunga 2006.

Härlig solbakad doft med körsbär, läder aningen tomat pure och en antydan till apelsin. Sammansatt, relativt komplext men framför allt inbjudande i all sin Italienska skrud. Ta mig tusan om det inte är en touch av målarlåda också även om den är blyg.


Smaken är slank med pigga syror, körsbärsbetonad och en ren röd frukt. Ett inledande sött anslag övergår i följdsamma mjuka tanniner som verkar uttorkande men om möjligt lite läskande och inte alls så kärva. Eftersmaken är lång med körsbärskärnor och lite läder. (89-90p)

En helitaliensk, trevlig, gemytlig och ganska insmickrande publik stil. Känns överlag faktiskt riktigt drickfärdigt även om den säkerligen kan vinna något i komplexitet med lite tid. Gick hem hos provarna även om de påpekade att smaken inte alls var lika magnifik som doften. Kvällens publika favorit, om än inte min, var istället Longhop Shiraz 2008. Lika bra som förra gången även om jag nu med säkerhet kan fastställa att jag inte riktigt går igång på detta.

Tills nästa gång. Det här gör vi om snart...

onsdag 20 oktober 2010

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007. Sjukdom och bristande ork men lite glass är inte dumt..

Då var det dags igen, hela familjen är i karantän. Sjukdom har drabbat oss och det känns flera resor värre att se mina små sjuka än det faktum att jag inte är på topp själv. När du dessutom lägger samman summan av sjukdom är det synd om oss, riktigt synd om oss. För att inte tala om att det är riktigt jobbigt att upprätthålla en någorlunda fungerande vardag, under rådande omständigheter blir det inte mycket inmundigat än det som känns lämpligast när man är sjuk, nämligen gass (glass alltså). Någonstans stannar upplevelsen vid att det är kallt, krämigt och vaniljigt även om det är stor skillnad på glass och glass. Just nu pendlar det mellan Sias olika varianter och Icas gammeldagsvarianter, om man vill vara riktigt syndfull väljer man Sias choklad och apelsin även om den för tillfället har blivit bannlyst i hemmet pga av överkonsumtion.

Eftersom ork och tillfälle för egen rekreation tryter passar jag på när en välbehövlig mormor kommer förbi. Lunchen har hon med sig tillsammans med en leklusta som tyvärr har lyst med sin frånvaro innanför dessa fyra väggar. Dags att summera ytterliggare en upplevelse som har legat och dammat ett tag. Så passande att det faktiskt var födelsegåvan från mina svärföräldrar.

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007 öppnar upp eldigt, mogna jordgubbar, vinbärsblad och en överhängande körsbärskänsla tillsammans med allehanda franska örter ger en typisk men inte särskilt inbjudande start. I slutklämmen finns en antydan till kork vilket inte förbättrar upplevelsen. Banne mig om det inte är en slinga salmiak också, ok ganska komplext men det känns inte riktigt som att alla bitar har kommit på plats.

Smaken fortsätter i den eldiga stilen, fylligt med en slank känsla börjar bli en återkommande beskrivning men fullt lika adekvat i detta fall. Det är något med syran som gör intrycket lättare. Vidare återfinner jag gott om mörkröd frukt, örter och en antydan till förmultna löv. Tanninerna är i det närmast obefintliga vilket ger en ambivalent känsla. Samtigt som det ökar på drickbarheten så funderar jag över hur detta ska hålla, men ju mer jag funderar över saken desto mer övertygad bli jag att det nog blir bättre med lite lagring och att syran och den överflödiga frukten kan hålla stånd mot tidens tand. Avslutet är något kort för att bli riktigt minnesvärt.

Ja, detta var lite av en besvikelse. En Ch9dP ger ändå en förhoppning om något större. Sista slatten gömdes undan och fick pågrund av en spontan övernattning tre dagar i flaskan.

Men nu har det hänt nåt. Ett mer sammansatt intryck och alkoholen är som bortblåst, häftigt. Istället har vinbärskänslan blivit mer påtaglig. Får en direkt association till La Ferme du Monts Ch9dP som jag drack tidigare, förutom att detta saknar lite fyllighet och den stuns i uttrycket som lyfte "Cotes Capelan". Men i jämförelse med förra besöket var det en klar förbättring. Tyvärr var vinet precis på väg till oxidationens gräns med en något otrevlig syrlighet som påföljd. Men hade jag flera flaskor av detta skulle de få övervintra i källarens lugna vrå några år till. (89-90p, stannar nog på 89 men med några år till vet man aldrig vad som kan hända.)

Tills nästa gång. Nu gäller det att överleva eftermiddagen...

torsdag 14 oktober 2010

Munskänkarna Sandviken provar Oktobernyheter.

Tandköttet färgades rödare och tungan hade svårare att inte fastna i gommen i takt med att slattarnas antal växte. Ödmjukheten för de som har detta nobla spottande som yrke fick gigantiska proportioner. Hur kan man låta bli att påverkas av all den syra, fruktprakt och de gomskrynklande tanninerna hos dessa mer eller mindre kompletta fullblod. Och ännu en gång blir jag än mer skeptisk till att man verkligen kan ge en nyanserat och rättvis bild av ett i mängden av flertalet provade viner. Men så är jag inte en vinsörplande journalist utan endast en enkel man med ett brinnande intresse för den nyligen uppställda dryck som stod i centrum denna kväll. Välkommen till nyhetsprovning hos munskänkarna i Sandviken.

I centrum denna kväll stod 8 kombattanter som till viss del redan har vunnit två segrar, de finns i det strategiska nyhetsläpp som ska vara ett år framöver samt att de dessutom har fått en del ros av den vinskrivande journalistkåren. Även om vi "bara" provade 8 viner denna kväll var det en påfrestning av både gom och sinne så ni får ta eventuella nyanseringar och utbroderingar med den nypa salt som sig bör men lite fick jag med mig av kvällens begivenheter. Ta till exempel vad jag inte gillade, den kemiska söta doft som kan liknas vid gammeltidens nickelpastiller, som återfunnes i flertalet Chilenska viner. Under gårdagskvällen hittade jag denna icke speciellt klädsamma doft i det spanska vinet Inurrieta Norte 2007 (nr 2028, 79kr), spelar ingen roll om vinet kommer från Chile eller Spanien pass för framtida köp i vilket fall.

En glad nyhet för mig var det vita Tokara Chenin Blanc 2008 (nr 2159, 129 kr), är inte bortskämd med vare sig ekade viner eller andra druvor än Chardonnay och Riesling. Men detta var helt klart ok i all dess vaniljsmörigatropiskfruktspäckadevaxsmakandenyavärldenprakt klädsamt vulgo med en tillräckligt pigg syra som säkert skulle passa till grillad fisk. Vi får se om jag kommer ihåg detta till nästa grillsäsong eller om jag fegar ur.

Sist men inte minst mina två favoriter för kvällen. Den uppenbara Domaine du Pesquier Gigondas 2007 (nr 2836, 145 kr) som först lurade mig med en aningen kladdig framtoning med lite alkoholskada och brist på komplexitet. Men som efter ett tag tjusade med mörkfrukt, fyllighet utan att vara klumpig och en härlig drickbarhet. Var faktiskt det enda vin som det slank ner en klunk av i bara farten, ibland ska det bara vara okomplicerat enkelt. Lika självklart som att nästa vin var från Italien med körsbärsbetonad mörk frukt med katrinplommon och choklad i en fyllig och publik stil, var att vinet var gjort på Sangiovese. Tji fick jag, Ruit Hora 2007 (nr 2842, 129 kr) är en blandning av 65% Merlot, 25% Cab och 10% Syrah. Egentligen ganska självklart att det var övervägande Merlot när jag fick facit, funderade faktiskt över den mörka katrinplommon känsla som var så insmickrande rund och som i detta sammanhang tjusade även om jag har en stark misstanke om att det på egenhand kan upplevas något för strömlinjeformat och mörkrostat. Men gott var det så jag vågar mig på en rekommendation i alla fall.

Tills nästa gång. Trevliga, lärorika och berikande så ska alla dagar vara...

Ps. Inga poäng denna gång, om jag i vanliga fall darrar lite på manchetten när jag ska poängsätta så hittar jag inte densamma i dessa sammanhang. Ni får helt enkelt prova själv. Ds

onsdag 13 oktober 2010

Copertino Rosso 2004. Redaktörens kommentar..

Även om jag i och med förra inläggets förträfflighet skulle kunna låta bli att göra följande inlägg känns det inte mer än rätt att försöka sig på ett eget återskapande kring upplevelse som stavas Copertino Rosso 2004 (nr 2077, 69 kr)

Förutom de uppenbara solskensmogna körsbären finns här nypon, mandlar, aningen målarfärgs känsla, rosor och läder. En skön komplex doft med mognad och personlighet. Lätt och eterisk med ett uns "skitighet", får en känsla av orientalisk basar.

Smaken är lätt, sammansatt med tydliga röda syrliga bär, lite läder och allmänt lite moget och även här lite små skitigt (stall, jord, allt sådant du inte vill ha in under ditt barns stövlar när det är nystädat). Även om avslutet nästan saknar tanniner bärs vinet upp av den syrliga lätthet som känns både italiensk och gammeldags. Trots att doften lovade lite mer än vad smaken kunde infria är jag på intet sätt besviken.

Nypon, rosor, körsbär och läder ringlar kvar i den ganska långa eftersmaken, efter ett tag får jag en klockren association till övermogna jordgubbar. (87-88p)

Fasiken va gott, moget, personligt och lättdrucket detta var. Ett sköndoftande rödtjut för under 70 spänn, det är nästan så att man får lov att bli lite lyrisk. I likhet med förre skrivare hittade jag lite målarfärgskänsla, dock inte den klockrena association till de vattenlösliga färgerna kanske för att jag var ett duktigt barn och inte sög på penseln. Färger verkar annars vara temat att krets kring, min kära hälft tyckte inte så mycket om denna upplevelse, läppstift sa hon i avsmak. Vadå? Jo så där lätt och parfymerat.

Oavsett vad man tycker tror jag inte att man lämnas oberörd av detta vin vilket i sig är en bedrift. I likhet med Birk, som kom med tipset, tycker jag att det är riktigt bra. Tack ännu en gång.

Tills nästa gång. Lillkillens första smakportion, undrar vilket vin han kommer att föredra...

tisdag 12 oktober 2010

Dagens gästspel..

Om jag tillhör kategorin som skriver hellre än bra så är min vän och dagens gästtyckare av en annan kaliber. I sanning har både ett och annat sipprat ut ur dennes penna som är värt att nämnas både en och två gånger. Eftersom det är alldeles för långt mellan både besök boende så föreslog jag att vi skulle dela en upplevelse, jag ville att han skulle associera fritt kring dagens vin.


Copertino Rosso 2004
Jag och min hustru blev med kort varsel inbjudna på en stor sats frikadeller hos ett par bekanta. Föga visste vi att detta var samma sak som kokta köttbullar. Vi hade hursomhelst med oss en flaska vin till bjudningen. Eftersom den här bloggens redaktör hade valt ut en flaska åt mig som jag skulle gästskriva om hade jag inte smakat vinet förr. I såna fall kan det vara lika bra att dela med sig tänkte jag, man vet ju inte hur det smakar. Beslut av den här typen baseras bäst på hur mycket man tycker om sina vänner. Detta är alltså bakgrunden mot vilken jag ska måla upp vad det är jag har druckit.


Värden luftade vinet en stund innan vi hällde upp det i de enorma Orreforskuporna. Eftersom jag känner min fru och mina vänner alltför väl hittar ni inga Orreforsglas hemma i vårt kök. Inga olyckor skedde tack och lov denna kvällen. Belysningen kring bordet var sparsmakad men utan att smaka på vinet kunde jag se att det inte tillhörde den tunga, mörkröda sorten som jag och frugan brukar föredra. Det här vinet var snarare lite klart till färgen. Doften var stark men svårplacerad. Jag tog några eftertänksamma klunkar men fick inga direkta sinnesbilder. Första intrycket var att det rörde sig om ett lätt men smakrikt vin. Den påföljande eftersmaken var identisk med inledningens starka toner. Efter några klunkar kunde jag sätta fingret på vad det påminde om: vattenfärg. Minns ni när man målade på dagis och i de tidiga skolåren? Jag kommer ihåg vita paljetter i plast med ett tiotal puckar i olika färg. Om man slickade på penseln så hade den en särskild smak – det var länge sedan receptorerna behandlade de bekanta smakerna och det tog en stund innan minnena samlade sig. Men det var ingen tvekan. Vinet bar en doft och en efterton av vattenfärger från det sena 80-talet.


Beskrivningar av viner brukar oftast gå i frukternas tecken, ibland dyker det upp besynnerligheter som bomull, kaffe eller läder i deskriptionen. Vattenfärger kanske är en nyhet i de här sammanhangen, antagligen inte, men om man läser på etikettens baksida skulle det finnas katrinplommon och körsbär i paletten. Även just nötter och läder om jag inte missminner mig. Med lite god vilja – kanske en vilja att efterkonstruera – kan man likna det jag upplevde med att slicka på en skinnväska med enstaka katrinplommon i innerfacket. Låter inte det som något du vill dricka till dina frikadeller så vet jag inte.

Om ni bli nyfiken att läsa mer så håller han till här.

Tills nästa gång. Tack Fredrik för att du tog dig tid att förgylla min Tisdag...

söndag 10 oktober 2010

La Ferme Du Mont Châteauneuf-du-Pape "Cotes Capelan" 2007. Så var födelsedagen passerad..

Fullt upp med vardagliga bestyr och annat som faller inom ramen för nödvändigt trams med resultat att nödvändigt bloggande faller under listan för sådant som får göras när tid funnes. Inte så konstigt men lite synd när helgen har bjudit på två av de bättre viner som har druckits detta år.

Först ut var Kellers vita Kirchspiel 2009, maken till fylligt, friskt och fantastiskt vitt får man (läs: jag) leta efter. Om någon vet något likvärdigt till en peng som inte ruinerar så låt mig veta. Nog för att det danska priset, för en hela, tangerar en svensk trehundring men det är det faktiskt värt. (92-94p och en mer nyanserad beskrivning här.)

Sedan kom huvudrätten, en 96 taggare om man ska/vill tro Robert Parker Jr. Vi var rörande överrens om storheten i Stephan Vedeaus enklare Côtes-du-Rhône Village men nu var det upp till bevis för storebror.

Likheterna finns där även om olikheterna är det som skiljer riktigt bra från bäst. Doften är något återhållen i jämförelse med den enklare "Le Ponnant" även om vinbärslikören återfinns. Smaken är fylligare men även den något återhållen. Eftersmaken klingar ut sakta men alldeles för säkert. Vad är detta? Gott och kvalitet ja vist men inte någon storhet.


Det är dag två som "Cotes Capelan" visar musklerna. Doften har fått en ryggrad som saknades dagen innan, ökad komplexitet men framför allt en fyllighet som visar både riklig frukt och komplexitet. Om doften var fylligt så är det ingenting mot smaken. Munkänslan är simmig och nästinpå trögflytande utan att för den delen kännas varken jolmig och syltig. Det råder en härlig balans i dagsläget även om jag är övertygad om att det kan bli bättre med vidare lagring. Vad som var lite förvånande var tanninerna som knappt gjorde sig skönjbara. Eftersmaken var om möjligt något kort men det kan vara ett resultat av att jag verkligen inte ville att vinet skulle ta slut. (93p med mersmak och en förhoppning och viss bävan om vad som väntar runt hörnet.)

Tills nästa gång. Hoppas att det inte dröjer ett år till nästa likvärdiga upplevelse...

fredag 8 oktober 2010

Keller Kirchspiel 2009. Historien upprepar sig..

Imorgon är den officiella dagen då mitt liv har äntrat ett nytt stadium, jag blir äldre, klokare, visare, vimsigare eller bara mer nedbruten av tidenstand. Ett faktum i sig som gör varken från eller till förutom att dagen blir mig till ära.

Det enda jag kräver är att få laga lite extra god mat, och dricka lite extra gott. Varför då inte slå till på en halvflaska av ett vin som bjöd på en riktigt åktur förra gången jag hälsade på, då i årgång 2008. Idag luftar vi och smakar ett första smakprov av ett vin som på intet sätt gjorde oss besvikna, trots höga förväntningar.

Keller Kirchspiel 2009 är ungt, ja egentligen är det nog lite för ungt. Doften är friskt fruktig med en härlig substans som leder tankarna både till vaniljkräm och fruktkompott. Förföriska toner av krusbär, stenfrukter, honung, persika och mandarin med en påtaglig vaxartad krydda i bakgrunden. Så ungt men ändå så förförisk.


Smaken är inte sämre, snarare tvärt om. Fylligt med gott om frisk frukt och en avslutande grapekrydda som kommer smygande och aldrig vill lämna gommen. Det råder en skön balans mellan syra, fuktighet och krydda. Ett vin som bara väntar på att utvecklas, för i dagsläget är det mer okomplicerat rakt på än komplext och eftertänksamt. 


Eftersmaken vill som sagt inte ge sig och lämnar syrliga gula äpplen, persika och en skön krydda. Fasiken va gott detta är. (92-94p)

Hustrun lämnar kvällens kommentar: Varför kan man bara inte dricka sådant här vin? Jag kan bara hålla.

Tills nästa gång. Imorgon lever jag i illusionen att det är min dag...