fredag 30 december 2011

2011. Nö(r)dens år..

Årets skörd
2011 året då..


Vem som helst kan tycka till om vin..
Vem är jag att bedöma vin? Jag har en liten näsa snett nedanför mina två småsneda ögon och en mun strax under denna. I kombination med återkopplingar till mina hjärnhalvor tycks detta räcka för att bli erbjuden att testa vin i förmån för den allmänna åsikten. Och jo, det är ett faktum att "bra" vin, kan och bör, konsumeras av alla oavsett kön, etniskt ursprung, tjocklek på plånboken och smak. Ok att ålder må ha en avgörande faktor fast där finns det andra som står för pekpinnarna. Säga att det är en revolution är att ta det några giliotiner för långt, men nog finner jag en tillfredsställelse att jag och mina lekmannagelikar får en liten del av den stora tårta som utgörs av allt för mycket "vinsnobberi". Fast vem är jag att säga någon om det, oavsett vilket, är det en ära att tänka i banor som en vinnörd.

Kameran blev större och större..
En förlägd del av min arm, nja kanske inte riktigt men ljuset kom i takt med att kameran växte. Eller var det kanske tvärt om. Från att ha sett ljus som något märkbart när solen går upp och något omärkbart när solen gått ner har jag vandrat in i mellanljusets värld. En värld full av reflexer, dimmljus, ströljus, sidoljus, gultljus, vittljus. Ja listan kan göras lika lång som hårddisken blir full av bilder som bara "måste" fångas. En existentiell del av dessa utgörs av vinösa inslag. Bah, inte bara vinnörd utan dessutom vinkortsnörd..

Datorn blev segare och segare..
Jaha ja då sitter man på sin PC, utan några egentliga specifikationer med program som tar mer och mer av både ledig tid och datorkraft. En fullständig bildkrash mitt i gjorde att Januari till Mars upphörde att existera i all bildlig form och säkerhetskopierande tog ovärdsliga proportioner. Några diskar senare sitter jag och  drömmer om en fullmatad Mac. Jag vill bli en Macnörd..

Familjen växte och växte..
Inte nog med att jag blev äldre, passerad 30 pinnar på höstkanten, mina barn blir fler och fler. Nu är vi, förhoppningsvis, uppe i tre nästa år. Ska bli högst härligt och 2012 års summeringar blir troligtvis kortare och kortare.. Jag finner största glädje i att fortsätta utvecklas som familjenörd..

Vinkorkarna blev fler och fler..
Lådan med korkar kan knappt stängas och då endast innehållande de som har passerat min korkskruv. En oansenlig mängd vin har passerat glasen (och vasken) detta år.  Flaskor öppnade samtidigt har hänt, skedet när vinets absoluta topp spekuleras frekvent och i vissa fall förekommer även hedonistiskt njutande. Tänk att en dryck kan skänka så mycket glädje, njutning, ånger och kontemplation, unikt om du frågar mig.

Om jag ska försöka nämna någon eller några höjdpunkter det gågna året, ur ett vinöst perspektiv, så är gemenskap årets absoluta etta. Att få dela, tilldelas och ge med sig av sin godbitar till likasinnade och oliksinnade är pjur njutning. Inte ofta man kan bocka av ett nyårslöfte men förra årets förhoppning om något annat än virtuella möten har besannats med råge. Tack alla ni andra vinnördar..
Imorgon smäller det
Tills nästa gång. Gott nytt och förhoppningsvis blir nästa år minst lika bra som detta...

tisdag 27 december 2011

Post julhelg..

Något ortodoxt kanske men jag tillhör inte julens ivrigaste anhängare, för mycket måsten, aningen för stort fokus på det materiella och alldeles för lite julklappar åt mig. Skämt o sido, har inte riktigt lärt mig att uppskatta högtidernas moder. Årets julkväll blev dock lite i kortaste laget även för mig, en uttragen nattning och ett tidigt nattskräckscenario satte punkt på kvällen precis efter famlijens julklappsspel.

Förutom ovan nämnda är julhelgens största behållning alla kategorier gemenskapen och samvaron som ledighet, mycket mat o dryck och allmän generositet skapar. En oslagbar kombo där delarnas samverkan skapar helheten. Kulinariskt fungerar det tyvärr inte lika, delarna av allt som trängs på tallriken blir ett sammelsurium av smaker som oavsett varje smaks förträfflighet bildar en fet, mäktig kompott som trängs och sedermera kulminerar i något som endast kan liknas vid vällingsvimma. Fast samtidigt, vad vore julen utan att känna mättnad ända ut i sidorna?

I år, dryckesansvarig och allt, gjorde jag ett försök att föra in lite nymodigheter i familjen. Två utmanare, eller snarare alternativ presenterades. Kan väl knappast säga att de mottogs med ivriga hejjarop, ok kan nog medge att det bara var jag som uppskattade alternativen men det var gott nog för mig.

Nu var det jul
Först ut var komplementet till eftermiddagens glögg, Madeira. Har skrivit om Madeiran från Justino Henriques förrut. Madeira, förrutom att vara en förträfflig dryck håller den för att stå öppnad länge. Vissa varianter längre än andra men på den dryga månad som denna stått öppen hade det tillkommit en smygande pikant syrlighet som bara balanserade upp sötman något ytterliggare. Trots att jag klagade på lite brist av komplexitet slår det Blossas årgångsglögg med hästlängder. Till hemmagjort godis var det riktigt trevligt även om det var klart bäst till kakorna fyllda med mandelmassa.

Till julbordets många smaker brukar det bli snaps och något typ av "julöl". Ja, vad passar egentligen bättre till rökt lax, jansson, köttbullar, körvar, patéer och allehanda röror? Inget? Jo, nog är det bra allt men helt ärligt tycker jag att alla kryddor i ölen kan bli något för "tunga". Vad har då alla dessa maträtter gemensamt? Nja möjligen inte så mycket men två komponenter som det finns gott om är salt och fett. Något för att balansera upp dessa två inslag och som dessutom inte tar "överhand" med sin egen smak. Varför inte lite bubbel? Något smårund, bubbligt med en pigg syra som kan skära genom den fetaste av maträtter.

Nästa år igen?
Champagne Heidsieck Monopole (kan fås för 249 kr hos THW) passade riktigt bra med sitt fräscha men ändå smårunda uttryck. En Champagne i den lättare klassen som ändå har en nett rund ton trots epitetet extra dry. Förutom främst citrusfrukt ackompanjerad av gula syrliga äpplen fanns en ton av honung och brioche som utmynnade i en hyfsat lång eftersmak. Ok att det inte helt och hållet lyfter varje smak på julbordet men jag tyckte att det var ett riktigt bra alternativ. Se bara upp för sillen, något som jag överlag brukar pga av dess något tråkiga inverkan på magen, här kan det skära sig rejält.


Juldag och en fantalastisk kalkon, Roagnas Langhe Rosso 2004 (nr 75237, 199 kr) var inte lika bra. Något sluten och lite småsnipig, kan vara maten som var något mäktig eller att min ihållande nästäppa slog till igen men detta var nog det sämsta från Roagna som jag har inmundigat, en obloggad Barbera 06:a inräkant. Trots det är det fortfarande riktigt bra, syrliga körsbär, mogna mulligare toner och en rustik personlighet som gör att jag direkt tänker Roagna. Flaskan försvann till maten vilket på sätt och vis var synd, hade gärna provat en skvätt dan efter.

Helgens höjdpunkt, inte helt utan inverkan av ovan intag, var annandagens pasta med Fratelli Revellos Dolcetto 2009 (kan fås för ynka 89 kr här). Inga storheter i sig men tillsammans, smack rakt in i tjurens öga.

Tills nästa gång. Ännu är inte året slut...

torsdag 22 december 2011

Så var det dags..

Snart börjar shytteltrafiken mot västliggare breddgrader, hela 0,25 timmes färd för att vara hyfsat exakt. Ibland är det skönt att ha nära till större delen av släkten. Julbord och juldagsmat, gissa vem som är dryckesansvarig? Jorå, laddat upp med en back julbira, några smånubbar och vin. I år blir det faktiskt lite bubbel till julbordet, får se hur det mottas av resterande julfirare.

Tills nästa gång. Kortet säger allt...

tisdag 20 december 2011

Julens ost, en av dem..

Hushållets ost i juletid
Traditioner, tyngd av dess innebörd, lättad av kontinuitet. Ibland är det trevligt att ha vissa återkommande fixar att ta till. Stod i affären och läste, ost, på den livsnödvändiga komihågannarsglömmerdualltlistan. Då slog det mig, osten ligger ju redan hemma och lurar. Osten, och då menar jag inte resterna av den allt mer skitliknande bit som en gång stolt delade hemmet i två världar, utan minilagret av Arlas hushållsvariant som efter ett års källarsvettande har intagit formen av en vardagsdelikatess.

Vadå, så du?? Jo, köp en, gärna fler, hushållsostar á två kilo lägg på ett svalt ställe och glöm dem till nästkommande juletid. Se för bövelen till att spara plasten på annars blir det lika säkert som att julen kommer igen ett misslyckat lagringsförsök. Om man ska vara petig kan du leta efter ostar som är platta i botten och toppen för att minnimera risken att de jäser innifrån  När tiden känns rätt, sprätta plasten torka av och svep in i en passande handduk och servera.

Vad får jag då? Du får en unik, förutsatt att inte någon annan i släkt eller bekantskap gör lika, välsmakande och mängdmässigt passande högtidsost. Och allt detta från den så billiga ointetsägande hushållsvarianten.

Hur smakar då denna lättsamma, unika och hemmalagrade ost? Gött! För att gå in på detaljer, så har osten svettats ut en del vätska så den är kompaktare och sprödare än ursprunget. En lätt nötighet, mer koncentrerad med aningen mer sälta. Det finns, och här kommer det unika in, en viss variation från ost till ost men årets variant har en lätt touch av brödighet, beror säkerligen på koursprung mer än något annat.

Vad passar det till? Allt! från tjocka skivor på allehanda julorienterat bröd till den mer intetsägande franska mackan. Men framförallt gör det sig utmärkt till en lätt, medelfyllig skumpa.
Något till nyår kanske?
Tills nästa gång. Tydligen var inte alla klapparna klara...

Pst. Måste fixa logistiken men i år har jag gett mig katten på att ostfredde ska få sig en bit. Om inte, vet du vads som bjuds om du masar dig upp mot dalaregionen kan tillochmed slänga in lite bubbel.

fredag 16 december 2011

Concannon Conservancy Cabernet Sauvignon 2008. Krupp, falsk eller inte, hursom inget att leka med..

Ta en titt på flaskan, alltså över etiketten
Fyra solar, eller var det fem? Ska helt ärligt säga att jag inte har stenkoll, om det beror på brist på tv eller intresse av morgonsoffans hejdukar låter jag vara osagt. Fakta kvarstår, en trevlig kontakt på mitt lokala bolag satt detta i näven på mig med orden: - du som gillar lite "dyrare" viner prova detta. Ja vad säger man? Klart jag ska prova, bävande går jag till kassan totalt ovetande om vad jag har i näven förutom att just Bengan gett det högt betyg. Borde inte vara allt för "dyrt" men å andra sidan är jag beredd att testa det mesta, åtminstone en gång. Nitti pickadoller klockar det in på och flaskorna från Roagna rodnar lätt bredvid, tur att jag lät några blandade lagers slå följe annars hade korgen sett osedvanligt snedvriden ut.

Vad är det då jag har fått med mig hem? Oktobernyhet som således ska finnas på SBs hyllor åtminstone ett år. Concannon Conservancy Cabernet Sauvignon 2008 (nr 6705, 90 kr) finns på de flesta bolag i vårt avlånga land, frågan är vad som finns i den något överprydda flaskan.

Doften är medelfyllig med gott om mörka plommon, mogna svarta vinbär, lite körsbär, vitpeppar, lite tobak och över allt ligger en riktigt inbjudande vibb av nya världen. Jorå det finns en del vanlij men inte på något sätt jolmig.

Smaken är också medelfyllig, ett runt anslag inleder sedan stramas det upp med en icke märkbar men balanserad syra, ung mogen frukt som spelar med finfint med lite mörkare fattoner. Inte klummpigt på något sätt utan bara fylligt, följdsamt och smått inställsamt. Avslutet stramars upp och blir bra torrt utan att för den delen yttra någon annan tannin känning.

Eftersmaken är bra lång, fruktigt, smått saftig med bibehållen karaktär från smaken. (87-88p)

Ibland är det roligt att bli överraskad. Ett druvtypiskt vin med en trevlig röndör men ändå en slankare framtoning. Passar utmärkt som det är eller till något lättare kött alternativ alternativt en mildare hårdost. En klar rekommendation och fyra tummar upp. Eller var det solar??

Tills nästa gång. Nu är klapparna klar, hur går det för er??...

måndag 12 december 2011

Reichsrat von Buhl Paradiesgarten Deidesheim Riesling GG 2009. Halvvägs..

Två halvor blir en hel
Tänk, lillpluttan blev sjuk precis när det vankas luciasång på dagis. Kan det vara värre? Jo, om bästa vännen är där. Alltså, en vit liten lögn om att denne också ligger hemma sjuk och lugnet lägger sig i takt med piluttasången. Möjligen inte dagens mest chevalereska gärning men ibland har nöden ingen lag, nu väntar troligtvis fyra veckor av dagissemester så nog är det synd att hon inte fick leka av sig lite. Ett samtal med förskolechefen bekräftar, sex barn av 20 på bygget. Tur att man var en "dålig" förälder och tog sitt ansvar.

Ibland skrivs det inte om det som förtärs, kanske inte tillräckligt intresseväckande, inte tillräckligt med tid eller någon annan anledning som helt enkelt sätter käppar i kreativitetshjulet. Prisintressanta viner brukar dock generera en text eller två, kändes således ganska givet att skriva om Reichsrat von Buhl Paradiesgarten Deidesheim Riesling GG 2009. En tysk GG för under trehungringen, ett givet kap eller?

Ibland räcker det med ett halvt glas
När jag verkligen testa vad ett vin går för brukar jag sippa det över flera dagar, inte alla vin som håller för denna behandling men de flesta. Se bara till att återförsluta och förvara svalt, gärna kallt, så kan det hända saker.

Dag 1
En rund, fräch doft med lite tropisk frukt, hårdare sort av päron, lite krusbär, aningen tuttifrutti i slutet. Vidare kommer en stenigare känsla av mineral även om helheten känns ganska sluten direkt vid öppnandet är det lockande runt med en förhoppning om mer.

Munkänslan är åt det fylligare håller, syran är pigg men inte allt för påtaglig, gul lite fetare frukt, en liten puff av mineral, en aning krydda som övergår i ett lite småbesk avslut med fänkål och några andra örtigare inslag.

Eftersmaken sitter i ett bra tag med gul frukt, lite beska och något ogripbart.

Dag 2
Fortfarande väldigt ung, lite kolsyrebubblor letar sig upp till toppen av glaset. Gul fräsh rund frukt, lite småstenig och druvig.

Munkänslan är fortfarande fyllig , nästan lite småfet, med en välbehållen syra. Frukten finns där men spelar faktiskt lite i bakgrunden, i avslutet biter en grapefruktsliknande beska tag och lämnar en småbitter eftersmak som sitter i ett bra tag.

När vinet passerat kylskåpets kalla klor försvinner den värsta beskan och hela uttrycket övergår i en lättsmält, följsam och inbjudande skepnad.

Dag 3, 4 och 5
Fortfarande en ung och något återhållen doft, mer sammansatt än tidigare,

Smaken är som tidigare dagar fast mer integrerad, beskan dyker upp igen men mer klädsamt och diskret.

Eftersmaken är lång, med hårda päron, lite grape och ätdruvor. (87-88p)

Klart bäst dag tre, fyra och fem men ärligt talat har jag lite svårt att förstå mig på detta vin i dagsläget. Lite svårflörtat med volymen på låg nivå och aningen för mycket beska samtidigt som jag skulle vilja ha lite mer "klös" i min GG, var är komplexiteten, mineralieten och trycket i smakerna? Å andra sidan kanske de kan lockas fram med lite lagring? The wine company försåg mig med denna och du kan läsa mer positiva beskrivningar om Reichsrat von Buhls 2010:or hos Finare Vinare som provat Pechstein och Ungeheuer. Ska nog också ta och prova mig en 2010:a.

Tills nästa gång. Sockan är halvfull, eller halvtom beroende på hur man ser på saken...

fredag 9 december 2011

Castelnau de Suduiraut 2007 & Herrö Blå geten. Konflikthantering..

Dödligt god kombo
Vet inte om sonen tog varningarna om dagens väderhärjningar på allvar, eller om det var ett av ödets nycker men han valde att ta sovmorgon i morse. Det efter en nätt liten vakenperiod mellan 02:30 och 04:00, men 07:00 hade han fortfarande inte slagit upp sina stora bruna ögon. Frun väcker mig men jag kan verkligen inte förmå mig att stiga upp före pöjken, såå skönt och jobbet får vara utan mig en kvart in på starten. Något som mina medtrafikanter slår fast genom att hålla snigelfart på bara vägar bara för att vinterns manna singlar ner från himlen. Snöyra, älska eller hata?

Vist är det något speciellt med differentierad smak? Eller rättare sagt, hur någon kan tycka att något är vedervärdigt och andra gladeligen stoppar detsamma i munnen. När det kommer till ost där penicillium glaucum har fått härja, tillsatt eller spontant, delas hemmet i två fundamentala läger. Mitt som får ta flykt till spisfläckten och fruns som ledigt sitter kvar vid den bekväma köksstolen. Hade jag inte gjort ett grundligt saneringsarbete vet jag faktiskt inte hur kvällen hade slutat. Hursom tar jag fajten, i alla fall ibland, för möglig ost är så innibängen gott och med rätt tillbehör lyfter det och skapar smaksatta vingar som klarar vilken konflikt som helst.

Säger det ingen, Cheesus vilken ost
Först ut är helgens julmarknadsfynd, Herrö Blå Geten, fler förslag på ostar från Herrö finns här här..
Doftar mycket, svamp, nötter, animaliskt men inte fränt på något sätt.


Smaken är pikant salt med bra stuns i tuggmotståndet, nästan som en vällagrad hårdost. Mycket smak, som sig bör, men balanserat. Mitt i gör sig getostens ursprung tillkänna så smått med små typiska drag av ull, men ska jag vara helt ärligt kan det bero på att jag vet ursprung. Avslutet sticker till med lite extra toner av amoniack men annars är uttrycket vältämjt för att vara en så smakrik ost.


Eftersmaken är låång, med lite ull, mögel och andra skogliknande dofter.

Säger det ingen, dricks för lite sött
Sedan Castelnau de Suduiraut 2007 (nr 3690, 159 kr, 375 ml)..

Söt doft med torkad aprikos, gula russin, bivax, ett drag mot arrak men annars är det svårt att utskönja nyanseringar. Mättad men ändå något dov. Hm känns som att det finns flera växlar att lägga i här.


Smaken är söt, så klart, med gott om mättad frukt. Frukten spelar första fiol men det finns även gott om uppstramande syra som gör ett hyfsat jobb med att balansera all sötma. Lägg till mer komplexa toner av saffran, honung, lite arrak så är du nästan där. Det är en skönt sjungande fyllig kör som gör en sista markering i form av ett småtorrt avstamp in i eftersmaken.


Eftersmaken är tyvärr något kort, men läskande och söt i en frukthonungskyss toppat med lite mer saffran. (87-88p)


Nedless to say, ost och vin i kombination. Så j*vla bra, så innibängen bra. Ingen marmelad behövs egentligen, även om en släng fikon aldrig är fel, ikväll blir det bara ost o vin. Behövs verkligen inte mycket av vare sig ost eller vin för att både mätta själ och mage.

Tills nästa gång. Undrar vilken konflikt som drar igång nu...

onsdag 7 december 2011

Guigal Côtes-du-Rhône 2005. 301..

Bild 653
Ups, det går fort när man har roligt. Gjorde tidigare en kort notis om att det sakteliga började närma sig 300 inlägg. Och se där, så var det passerat. Istället för att göra en kort historia lång konstaterar jag glatt att det aldrig har varit lika roligt, lika berikande, lika intressant, lika utmanande, lika osv.. Det är helt enkelt j'vligt roligt att få ta del av och få delge sin betraktelser hur amatörmässiga de än må vara. Fast roligast måste nog vara kontakten med likasinnade, oliksinnade och allmänna galningar som detta skrivande har gett upphov till.

Fast det är klart, utan huvudfigur nummer ett, vinet skulle jag aldrig fortsätta. Först ut våren 2009 var Guigals Côtes-du-Rhône 2005 (nr 2011, då 99 kr nu 99 kr, då 2005 nu 2007) . En trotjänare på bolis med över tremiljoner producerade buteljer. Flera röster om lovande utveckling och klar plats i alla begynnande vinkällare. Klart jag köpte på mig, men sedan försvann det i mängden av alla andra "mer intressanta" inköp. Varför? Det här är ju riktigt bra grejjor.

anno 2005
Det är en stor härlig doft med mörka lite småspolerade bär, mustiga örter, aningen chark, lite gammalt trä, enbär och salmiak. En helfransk inbjudande doft där primärfrukten fått gett vika och mognaden har tagit plats. En riktigt härlig snigg måste jag medge. Med luft tillkommer mer mognadstoner som likör och läder.


Munkänslan är åt det slankare hållet, eller? Ja jäklars nog är det ovanligt fylligt för att vara slankt? frukten är småspritig med härligt integrerade mörkare toner som drar något åt källartrakten. Har dock inte riktigt kommit till undervegetationstadiet ännu, franska örter mot oreganohållet, en touch salmiak, en släng åldrande träslag. En pikant syra gör sig direkt påmind och uttrycket balanserar på småbitterhetens rand utan att för den delen tippa över. Tanninerna har i stort sett helt gått in i härligheten och gör sig endast påmind med ett småtorrt avslut.
Eftersmaken är torr men ändå fruktigt bärig, lång och småstram med örtiga inslag.. Röda äppelskal dröjer sig kvar längst. (89-90p)

Men nu så, det här var annat än bloggens första post. Jag vet att jag gillade detta då men nu känns det tamejtusan så bra det kan bli. Mums.

Tills nästa gång. Tack alla som läser, extra tack till er som lämnar en kommentar eller två. Fett nice helt enkelt...

söndag 4 december 2011

Schiavenza Barolo Bricco Cerretta 2003. I ottan, nu igen..

Mycket ljus på nebba nu
Vist är det härligt när det går bra, fast jag måste nog medge att det är de riktigt sura dagarna som gör att man uppskattar de bra på riktigt. Med andan i halsen genomlever jag en riktigt genommurken dag utan en tillstymelse till lättning. Lika förvånande som självklart blir följande dag en rudimentär fullträff med godkänt tillsynsbesök som klicken på moset. Nu är det helg igen med tillhörande besök, tacosnask, päronövernattning och julmarknad. Kan med andra ord inte bli annat än fullträff.

Suget efter förra helgens nebbiolodrabbning blev för stort. Ingen idé att motstå, istället fick korkskruven sätta tanden i nästa nebbioloflaska som stod på tur, nämligen Schiavenza Barolo Bricco Cerretta 2003.

Doften är stor och underbart mörkmurrig med både lite mossa och läder, finns fortfarande gott om rödbärig frukt kvar för att ge näsan en ordentlig tripp. Lägg på lite topptoner av någon orientalisk krydda, svamp och lite tallbarr. Allt samlas och ett småfånigt flin infinner sig, det här var mumma för själen.



Smaken är torr med ändå med en rundare balanserad fyllighet, både undervegetation och mörkröd skir frukt slås om uppmärksamheten i munnen. Något smått läderaktigt, småmurket trä och mera barr. Följsamt är fel ord utan mer motsträvigt charmig, går inte att ta miste på drickbarheten även om ed nog måste man ha en läggning åt det lite mer rustika gamla för att verkligen uppskatta detta. Avslutet snörper upp bra med gott om bett i de torra sträva tanninerna. Även om de på inget sätt är oborstade eller för vresiga.



Eftersmaken är lång och torr, där russin, körbärskärnor och mörk choklad ringlar kvar längst. (91-92p)


Åh, träffar klart rätt efter helgens mera fruktflörtiga nebbor. Från den traditionella runda balansen, till den begynnande mognadaden toppat med lite motsträvighet. Allt som behövs för att skapa en italiensk helkväll på hemmaplan. Nog för att detta med glädje kan njutas allena men med en rejält torkad skinka till sjunger det verkligen lovsång.

Tills nästa gång. Julmarknad, ost, korv eller sylt?...

Pst. Som vanligt är man inte först och troligtvis inte sist heller, IV-Patrik, PR-Niels och VPK-Tryggve har låtit korkarna flyga.

torsdag 1 december 2011

Madeira Justino Henriques Old Reserve Fine Rich 10 Years Old. Den kom och gick..

En gång per år blir det s/v
Passerat första advent, första snön kom och är så sakteliga påväg bort. Snart äntrar vi månaden fylld av ljus, lussekatter, hemmakvällar och paketångest. Även den månad som jag återkommande kommer på mig själv med att längta efter något småsött, småstarkt och småspännande. Undrar om det är månaden, analkanade högtid eller bara det faktum att vi har som mörkast denna tid. Spelar mindre roll, bara att följa med sinnestämningen och korka upp. Personligen tycker jag inte att glögg passar in på ovannämnda epitet, visserligen dricker jag det stundtals om kylan och sällskapet är det rätta men speciellt intresseväckande och fantasieggande kan nog ingen beskylla det för. Nej istället får det bli en smutt port, andligt Eiswein, åldrig malt eller rent av en skvätt sherry. I år blir dock första, och möjligen enda, bekantskap en Madeira. Madeira, ett fantastiskt vin som kräver att nämnas både en och två gånger. Oavsett om du är intresserad eller ej, allas vår maestro på området har en gedigen kunskapsbank. Ta en titt vet ja..

Madeira Justino Henriques Old Reserve Fine Rich 10 Years Old är doce, alltså sötast i en serie av fyra 10åriga blandningar från Justino's. De andra är seco, meio seco, meio doce, från torr till söt med andra ord. Jag har inte en aning om vad som väntar, desto mer spännande.. Mer om producenten/buteljeraren hittar du här.

Sweeet
Doften är söt och mättad, med bränt socker, romrussin och lite rostade mandlar.Just ja lite fikon är det nog också. Inte det mest komplexa men skönt inställsam med alla dofter sammanvävda.


Smaken är såklart söt men det som lyfter denna dryck i jämförelse med många andra sötingar som jag provat är att det finns en pikant upplyftande syra som balanserar upp, och så även här. Doftintrycken går igen i smaken som dessutom är harmonisk, följsam och en efterrätt i sig.


Eftersmaken är lite dov och faktiskt inte särskilt lång med söta drag och en liten touch av mandel, fikon och romrussin. (87-88p)

Det jag saknar är bristen på komplexitet och fantasieggande attribut. Det är och förblir dock ett riktigt gott glas och med något sötnötinnehållande till så blir det säkerligen klockrent. Får nog bege mig ut på jakt efter något mer, fast det är klart en hel flaska räcker läänge.

Tills nästa gång. Nu väntar inspektion.

söndag 27 november 2011

Fratelli Revello på Högberga. Essensen av en komprimerad dag..

Vägen ner var minst sagt stormig, inga vindbyar, men däremot orkan iombords. Hur i h-vete kan man, som etablerad resebyrå, inte ta kort. Ni vet de där små plastbitarna som har tagit över plånboken och vars beträfflighet endast överstigs av antalet clubbar man förväntas vara medlem i. Det hela höll på att eskalera till katastrof men då räcktes en generös hand ut. Tack till paret framför som lånade ut en del av sin pension för att göra min Stockholmstripp möjlig, tack ännu en gång och låtom oss fokusera på vänligheten.

Kvällens ställe: Högberga gård
Äntrar trappan 14:15 till vad som skulle bli allas vår högborg de närmaste förgyllda timmarna i mitt liv. Med allas, menar jag de underbara själar som gjorde denna kväll möjlig och som skapade en atmosfär av familjär gemenskap trots ett friskt mantal. Och med högborg menar jag Högberga gård ute på Liiidingö, lovligt byte för högvilt och en och annan vilsen lantbo med lite för trånga skor och lite för många steg. Slutligen en grym eloge till Fredrik som drog igång, höll i och dirigerade en toppenkväll. Och T vars insats gjorde kvällen till ett lustfyllt samarbete med betoning på samvaro. Även fantastiskt roligt att få ett ansikte på ytterliggare några vilsna vinsjälar i vinskrivsvärlden, ni vet vilka ni är och nu vet även jag. Det här gör vi om nästa helg, som en obekant bekant gäst proklamerade vid kvällen senkommande. Mellan kameraklickande, hällande, sörplande, ätande, skrattande, lite mer hällande, klickande, handskakande, vinnördssackande och allmänt roddande togs givetvis inga noter utan här följer istället en imaginär återblick på kvällen då Carlo kom till ön med sina viner.
Kvällens utsikt: Solig stund från terrassen
Kvällens marmelad: Cugna
Kvällens tema: Allmänna trevligheter
Kvällens pyssel: Glaspussel 
Kvällens kork: 2 flaskor korkade av 66
Kvällens syssla: Första hällningen var rosa 
-
Kvällens skruv: Korkskruven gick varm
Kvällens bricka: Fasiken va god nebbiolobadande ost är
Kvällens värd: Värd varje beröm
Kvällens snurr: Luft, luft och mera luft
Kvällens vinmakaren: Carlo
Kvällens mat: Såå gooood
Kvällens kombo: Mat o vin, ibland är det enkelt
Kvällens vin: Conca 06, mörkt, mullrande djup med bredd o längd. 
Kvällens vickning: Samhetslent med perfekt komposition, Keller is the shit.
Tills nästa gång. Väntar på nästa...

Pst. Läs mer om kvällen, hos Fredrik, Putte, Ulf, Tryggve och Annika..

fredag 25 november 2011

Ravenswood Zinfandel Lodi 2007. I väntan på..

Plogbladet får gott vila
Hur stor del av livet använder vi inte till att vänta på något, bussen, maten, tomten. Å andra sidan, hur många gånger blir man inte påmind om att man borde ta vara på livet, på bussen, vid maten, kanske inte av tomten. Nja, båda förblir självklarheter lika givet som att bussen är sen, maten inte passar alla och att tomten finns. Min äldsta dotter tycker i alla fall att det är för mycket väntan just nu, ja min fru också om jag ska vara ärlig. Själv är jag lugnet själv, sitter på min meditativa pedestal och blickar lugnt ut över disharmonin, ja eller kanske inte. Har omedvetet lagt omotiverat mycket tid i väntat på rätt ljus på sistone.

Annars har det blivit en del lergrytekok, pepparkakor, köttbullsmackor och annat som passar extra bra i mörka tider av väntan. Ravenswood Zinfandel Lodi 2007 ( 2008 kostar lite mer än en hundring, här eller här) har jag också lyckats klämma in.

Inte än va?
Doften är stor, varmblodig med gott om mogen mörk frukt. Faten bidrar med en stor mustig kryddighet, det finns en viss eldighet där också. Samtidigt som det finns en ton av enbarr och mint som stramar upp.


Munkänslan är absolut åt det fylligare hållet, mogen mörk fruk formligen forsar fram och syra får arbeta på bra för att balanserar upp. Uttrycket är följsamt, runt, nästan lent med frukt och fat som främsta attribut, i sluttampen kommer en aning alkoholkänning och något som skulle kunna liknas med en gnutta skal eller kärnbeska som stramar upp en aning. Annars är det inte en tannin så långt tungan kan nå.


Eftersmaken är lång med mer barr av något slag, rund frukt och en viss torrhet. (86-87p)

Detta är inget som jag dricker i vanliga fall men samtidigt är det på inga sätt dåligt. Det kommer inte upp till Seghesios mer uttrycksfulla zin utan landar mer i mellanlandet lagom. Till allehanda husmanskostliknande rätter med lite söta inslag som lingonsylt eller gelé passar det utmärkt. Till köttfärslimpa, brunsås och potäter var det bra, faktiskt gjorde sig riktigt bra till pepparkakan med hårdost också. Kvällens kombo var däremot, något otippat, köttbullemacka med rötbetssallad.

Tills nästa gång. Biljetter bokade, inga sjuka barn, nu är det bara att vänta...

måndag 21 november 2011

Château Condom Côtes-de-Duras Cuvée Delph 2005. Sex dagar kvar, sedan blir det hello sthlm igen..

Tillbakablick 1
Fula ovanor kan man skaffa sig tidigt, 04:00 tidigt. Har väl aldrig varit med om maken, eller har jag det, tur att det är så lätt att glömma det som är mindre bra med sina små battingar. Nu har pöjken i alla fall bestämt sig för ge sina tidigare tidiga vanor en omgång för att göra dem riktigt okristligt tidiga. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, pået bara trots att tuppen fortfarande sussar sött.

Varför inte gå en liten omväg på minnenas allé? Har en del smaknoteringar som det inte blivit något av, ungefär som en överfull mailbox där tidigare viktiga mail har passerat bäst före och lägligt blivit möjliga sopkorgsobjekt. Fast ibland döljer sig ett och annat som egentligen inte borde negligerats, som vid en närmare titt faktiskt var riktigt trevlig. Château Condom Côtes-de-Duras Cuvée Delph 2005 (nr n/a, 115 kr) var ett fyndklassat kortlagringsobjekt när det lanserades sommaren 2010, har bidat sin tid i källaren. Till en överfull plåt med kött i sommarens grillbonanza gjorde det sig mer än väl, fast bäst är ändå sommarens varma minnen.

Supergenerös doft redan från start, slösaktigt mycket mogna plommon, lite mindre svartavinbär, en hel del kryddiga ektoner och mörka liköraktiga övertoner. En stor, smått mogen och varm doft nockar mig nästan.


Smaken är även den riktigt fyllig, gott om mogen mörkröd frukt som ändå förefaller hyfsat i balans. Det finns mörkare, mognare toner och även här en ganska pepprig krydda. Avslutet stramar knappt upp sig men lämnar en lång mörkfruktig och generös eftersmak. Det finns också en hel del ek även här.


Hm, det här är bra i den fylligare mörkare stilen. Jäkligt drickvänligt och färdigt ska tilläggas. För min del blir uttrycken nästan lite för mycket, för runt och aningen meningslöst. Finns inte så mycket som spjänar emot. Däremot är det generöst och gediget nästan förvillande nyavärlden aktig. (86-87p)

Tillbakablick 2
Tills nästa gång. Ny vecka, pået igen bara...

Pst. Glöm nu inte att det är i helgen "vi" ska sippa italienska rödtjut, har du av någon anledning glömt att anmäla så gör det här..

torsdag 17 november 2011

Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008. Frost nästan hela tiden..

Snigelfart, knappast
Med stormkliv börjar vi närma oss första advent, i vanliga fall är jag inget stort fan av julen men med en fru som börjar få christmascravings i November och pakettokig dotter är det bäst att kapitulera för att bevara husfriden. I år, likväl som förra, fördelar vi klapparna till barnen med start första december. Det är bara att välja, ett gigantiskt julklappsberg en dag eller småhög av paketkänsla 23 dagar för att kulminera med en kulle dag 24. Vi valde kullen.

Själv är jag mer än nöjd med de överraskningar som kluckar, mest uppskattat är det när en familjemedlem, vän eller främling för den delen, har bemödat sig köpa och paketera. Största förväntningar blir det dock på egenförvärvade buteljer. Varje gång jag slår upp ett nytt vin bubblar förväntningarna och nyfikenheten rusar i takt med svängningarna i glaset. Vad ska det här lukta? Vilka associationer får jag? Har jag gjort rätt val till maten? Är flaskan ok? Några av frågorna som lockar och gör det här med vin så innibängen spännande.

För att anamma julandan på bästa sätt ska jag ge mig själv ovanligt många överraskningar i prejultid och bjuda andra så fort möjlighet skänkes. Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008 (219 kr här, eller 219 kr här) skänktes och var en riktig surpris av bästa sort.

Tänk va härligt med sol
En stor varmfruktig doft nästan rusar mot mig, frukten är ordentligt solmogen med mörkröda insmickrande drag. Direkt från flaskan är det nästan överväldigt tjusande med snygga fattoner, lite marsipan och färskt läder. Med lite tid rundas intrycket av och bjuder på ett riktigt lyxåk med alla bitar på rätt plats i en fyllig generös omfamning.


Munkänslan är precis, varm och välkomnande, avvägda syror som lättar upp intrycket trots en mogen och rund mörkröd frukt. Mer avlägsna mörkare toner av läder, tobak och en likör touch. Avslutet stramar upp, som om det skulle vara nödvändigt, med inbäddade ultrasmå torra tanniner.


Eftersmaken är lång med läder, mörka körsbär och en lyxig inramning av något flådigare träslag, möjligen lite cigarrlåda. (90-91p med potential till mer)

Det enda som fattas i dagsläget är lite av ålderns välbehag men vad gör det när det är så välgjort, välsmort och luxuöst i dagsläget. Jag får associationer till Brolios och Fonterutolis Castello varianter fast inte lika fläskigt utan slankare och piggare. Till lammstek, pepparotssås och rotgrönsaksmos satt det som en smäck. Även om kvällens macka, generöst överdoserad med torkad skinka, tog hem pokalen som bästa kombo på länge. Så enkelt, så gott.

Tills nästa gång. Eftermatensovning is tha shit, för alla...

tisdag 15 november 2011

Mastroberardino Taurasi 1998 och Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999. Var tar tiden vägen?

Källarljus
Ibland springer tiden ikapp en. Ibland? Vem försöker jag lura, allt som ofta tycker jag att man blir obarmhärtigt överkörd av sådant man borde gjort eller precis höll på att glömma. Bara inse att småbarnslivet är en lätt dimma av sömnlöshet och glömska där prioriteringen ligger på mat, sov, lek och sjukdomstider. En härlig tid om du frågar mig, men lite smått utmattade är det allt. Lägg in en middagsbjudning och schemat blir på ett förunderligt sätt likt en full hink där du slår på en skvätt till. Tur att det finns listor, kalendrar och minnesanteckningar så lite blir gjort och kan lämnas till eftervärlden.

Inget grums i nån av flarrorna
I helgen som var, alltså helgen innan våra barn lägligt insjunknade så att vår hotellbokning fick vingar, ugnsstekte vi en hel femkilos fågel i ugnen. På med djungeltelegrafen och la familia var på plats, tänk att man behöver duka långbord för de närmast sörjande men lite extra festligt blir det allt.

1999 vs 1998
Maten var söndags oldschool, kalkon, brysselkål m bacon, gelé, potäter och skygjord sås. Varför det kändes naturligt att matcha med något äldre från källaren.

Först måste jag säga att Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999 (nr n/a, ca 150 kr) drog längsta strået, en härligt skogig doft med mörk röd polerad frukt, ett myller av mognare toner och över allt svävar något lättare ogripbart. Smaken är följdsamt lätt men ändå med bibehållen struktur och slank fyllighet. Tonerna från doften återkommer och mynnar ut i en ganska kort eftersmak. Men med luft och tid föll uttrycket ihop, fortfarande med hedern i behåll men charmen och trycket har liksom försvunnit och ersatts av lite småsyrlighet. Inget att spara på med andra ord utan drick den relativt snabbt så kommer den säkerligen att behålla hedern. (87-88p)

Svärmors blommande blomma
Mastroberardino Taurasi 1998 (nr n/a, 198 kr) däremot, öppnade upp med svavel, lite dass och murrighet. Inte helcharmigt men skam den som ger sig. Vispa på riktigt ordentligt och fram kommer en småmogen skönt funkig doft med gott om komplexa flyktigare toner. Mörka övermogna körsbär, lite orientaliska kryddor och en blyg målarfärgstouch för att nämna några beståndsdelar.


Smaken är frisk åt det slankare slaget fast med gott om bett både i frukt och syra trots att det utan tvivel finns mognadens mer mörka källartoner. Måste nog medge att den smått syrliga mörka körsbärsfrukten fortfarande spelar förstafiol. En charmig, drickklar skepnad som bjuder till både med en smaksam beska och ultrasmå torra tanniner i slutet.


Eftersmaken är lång och är torr, stramt fruktigt läskande med en mörkare träkant. (90-91p)

Att Taurasin dessutom, i mitt tycke, presterade klart bäst dag tre, där inga som helst trötthetstecken funnes gör den inte sämre. Båda vinerna har en mognad och direkt drickbarhet som jag endast kan hitta i flaskor med lite ålder. Oavsett om man gillar stilarna kan man inte förneka att det finns något charmigt inställsamt med både.

Tills nästa gång. Tänk om hela källaren kunde vara fylld med gamla godingar...

Pst. Den 26:e November tänker jag sippa Italiensk tjut ute på Högberga gård, kolla om det finns något plats kvar så kanske ni får se mig in action. Har lovat att hjälpa ostfredde med dukning, gör ni som Uffe o betalar 425 kr slipper ni duka men får slurka desto mer. Hoppas vi syns där. Läs mer om anmälan här.  

lördag 12 november 2011

Classic of Islay. En kort summering av en full dag..

Heldag på tu man hand, flera timmar avverkade i bil, några spankulerandes i stadsluft. Hemkommen till sovande barn och inte allt för slutkörda föräldrar, sa jag tack från djupet av mitt hjärta.

Upp med benen på bordet, samma bord som barnen inte får ha fötterna på. I med slurken från den bruna flaskan, luta mig tillbaka och njut av lugnet. Rättvis bedömning? Knappast men så är sällan livet rättvist heller.

Classic of Islay (nr 85641, 998 kr) bjuder upp med en stor djup komplex doft med alla komponenter som får igång mig när det kommer till whiskey, en smeksam ton av tropisk frukt, ett stänk vanlij, en touch av karamell och dov mullrande rök och allt samlat i ett sammelsurium toppat av lite småstickig alkohol. Fattas bara när det har en styrka på 56%.


Smaken är stor, rökigt komplex med både frukt, lite sötma, fruktig rök, färskt trä och alkoholfylld fyllighet. Eftersmaken är lång, riktigt lång med torr rök och en mustig fyllighet. 

Detta är precis som jag vill ha min whisky, fatstark, rökig, komplex och lite bångstyrig men ändå med alla bitar på plats. Måste nog medge att jag verkligen gillar de lite "yngre" starkare doningarna. Känns som en komplett blandning av allt det goda som kan bjudas.

Tills nästa gång. Tack o godnatt...

torsdag 10 november 2011

Château de l'Orangerie de Luc 2010. Allt blir inte som man tänkt..

Igår frost och allt klart, idag slask
Två sjuka barn nattetid, ni som vet vet, ni som inte vet skönt för er. Nu är det hyfsad fart i alla fall, för sjuk för att vara igång som vanligt och för frisk för att ta det lugnt. Den gyllene medelvägen eller raka vägen till ett veritabelt hushållshelvete. Gäller att hitta på sysslor som alla kan godta, eller rättare sagt som är stimulerande för barnen och inte allt för tålarmodsfrestande för fadern. Skönt att pysselmormor kom förbi en sväng så jag kan lufta tangentbordet lite.

Jag har fått förfrågan att prova lite blandat från The wine company, självklart nappade jag. Allt som bidrar till att mina vindlande erfarenheter vidgas är välkommet att jag sedan får jag möjlighet att testa ytterliggare ett alternativ till vårt "kära" systembolag är ingen nackdel. Påtal om SB, jag som lantbo, la en beställning på fem viner i senaste släppet och kom hem med en. Skamligt om du frågar mig och då hade jag ändå tidmässig möjlighet att stå i kö. Stå i kö, bara det väcker morraren i mig, varför ska vi behöva stå i kö när det finns alla möjligheter genomföra samma "rättvisa" med en knapptryckning. Bitter? Nja men det är sista gången jag sneglar på ett tillfälligt släpp på ett bra tag.

Först ut är kanske inget som jag skulle "stå i kö för" men nog är det ett riktigt habilt vardagstjut. Château de l'Orangerie de Luc 2010 (85 kr och då är skatt betald) ger rejäl smaklig avkastning för en ringa peng.

Höstvin?
Doften är stor, fruktig med lite småspritiga inslag. Frukten är mörkröd med ungdomens något bångstyriga jästighet. Ingen fruktbomb men fullt ös. Finns också en kryddigare ton som innehåller både något mörkare träslag och peppar. Det är ingen finstämd sak men ändå generöst ibjudande, får mycket södra Frankrike vibbar.


Smaken är slankare än vad doften anger, en härlig följdsamhet i uttrycken. Frukten spelar första fiol med gott om körsbär, hallon och jordgubbar som ackompanjemang finns stramare toner av salmiak och lite örter. Faten har lämnat sitt avtryck men är på intet sätt betungande, riktigt förvånande med tanke på hur doften gasade på. Tanninerna gör sig påminda och torkar ut tandkött och tunga på ett föredömligt sätt utan att vara allt för agressiva, nästan lena faktiskt.


Eftersmaken är hyfsat lång och saftigt fruktig men ändå torr med en mer strukturerar träkänsla som ramar in. 87-88p

En ungt charmigt vin med bra mjuk följsamhet samtidigt som finns tillräcklig struktur för att vara intresseväckande. Se upp med ett litet alkoholstick, lite lägre temp och det är fixat. Ett härligt vardagstjut till en köttigare gryta, lite charkplock eller med lite luft precis som det är.

Tills nästa gång. Nu är det dags för en tupplur...

måndag 7 november 2011

Banff "The cross hill" 1975. Måndag, behöver egentligen inte upprepas..

Inte lika fager som den "riktiga" flaskan men innehållet är densamma
En kall och dyster måndag, arbete igen, en "vardag" som nu för tiden präglas av väldigt lite kontinuitet. Skönt att sjunka in i kontorsstolen en kort sekund för att sedan ryckas vidare. Helgen var hektisk med en helstekt fågel som punkten över pricken. Roligt att ha hela familjen på besök, riktigt trevlig, men söndagen försvann lika fort som den kom. Mer om det kommer troligen i ett senare inlägg. Nu över till något helt annat

Börjar så smått närma mig trehundra inlägg, en ofantlig siffra om du frågar mig. När jag började plita ner mina anteckningar vintern 2009 var jag vis om att jag varken kunde skriva eller kunde något om vin. Kan fortfarande inte så mycket om vin, även om vyerna har vidgats avsevärt. Skrivandet? Det lämnar jag åt andra att bedöma men det tar inte en hel dag att skriva ett inlägg så flytet har onekligen kommit igång. Tydligen tycker vissa att jag kan formulera mig för en av de stora skillnaderna, nu från förr, är att jag får erbjudanden om att prova produkter. Jag, får grejjor där jag endast behöver skriva om mina intryck som tack. Fantalastiskt om du frågar mig, hade du sagt det för två år sedan hade jag skrattat och hänvisat dig till någon annan.

Det är alltid lika roligt och spännande när det dyker upp något nytt. Extra roligt när det är något som jag i vanliga fall inte inmundigar. Magnus, hm jag menar Anders förlåt ännu en gång, på Bizling Wine & Spirits skickade tidigare ett paket bruna små flaskor innehållande diverse destilat. Nu har turen kommit till den ekonomiska tungviktaren. Eller vad sägs om 33 år gammal whiskey för nätta 2300kr flaskan? Banff "The cross hill" 1975 tappades 2008 av den oberoende buteljeraren Jack Weiber och krängs av Bizling, kommer att dyka upp i beställningssortimentet den 1 december.

Det är en dov komplex doft med lite gamla tång toner. Faktiskt inte allt för insmickrande men ändå intresseväckande. Det finns fortfarande gott om fruktighet, lite ljunghonung och faktiskt en aning torr rök.


Smaken är desto bättre, mycket bättre faktiskt. Fyllig mjuk men ändå med gott om tryck i smakerna. Fruktigt len men en slutkläm där röken, trots att den sjunkit in, sticker till bra och bildar en bastant matta i munnen. Det finns lite murknare toner men överlag känns uttrycket piggt, komplext och intresseväckande.  


Eftersmaken är lång men lite smådov där basturöken sjunkit in, torr frukt och färskare trä av någon sort rundar av.

Uttrycket är långt från trött och gammalt och helt ärligt vet jag inte vad jag förväntar mig. Doften inleder lite småtrevande, smaken övertygar och eftersmaken blir lite i anonymaste laget. Personligen blir det pass på en flaska men jag tror att den här hittar hem till sina entusiastiska anhängare. Riktigt roligt att få prova och är det någon som häller upp några droppar så är jag inte den som nekar. Är alltid speciellt att få ta del av ett stycke historia. Tack.

Tills nästa gång. Dags att hålls tummarna igen, ingen sjukdom nu tack...

söndag 6 november 2011

Henry Fessy Beaujolais-Village 2009. Fisk eller fågel? Fågel får det bli..

Snart så är löven borta
Ja jisses, då var vi här igen. 05:02 hör jag hur napparna, båda som finns att tillgå, slår i backen. Ja det var den sömnen, efter lite svordomar över den ogudliga tiden anammar jag och pöjken de extra timmarna vi fått och ger oss på dagens agenda. Tvätt i maskin, disken är snart klar, blöjjan bytt och efter denna dustning med datorerna blir det kalkonkråsning och frukost. Jo, det går inte att börja en dag utan Eemi. Ja, Emil i Lönneberga är storasysters idol, tillsammans med Ida, Alma, Anton Alfred och de andra i katthult. Tydligen smittar sådant, varje gång vi passerar något som möjligen skulle kunna liknas vid en skärm pekar pöjken och utbrister Eeeemi.

Men, innan vi kör igång igen så blir det en reflektion över föregående kvällars sipp. Ibland dimper det in mail med erbjudanden som är för svåra, eller snarare för intressanta, att motstå. Att få prova fem olika cru lägen i Beaujolais och en Village från Henry Fessy från lockåret 2009 var ett sådant. Dags för en första titt. Ja just ja, det var tryffelsvinet som var "boven" denna gång.

Nu är ljuset på Beaujolais
Först ut är Henry Fessy Beaujolais-Village 2009.
Doften är örtigt sval med mörkröd polerad frukt. Trots att uttrycket känns slankt är det en fyllig doft med en hel del salmiak och lite mörkare rena toner. Dag två har allt ungt och bångstyrigt försvunnit och lämnat en sval, potent, härlig doft med kraft och tryck men utan en enda klumpig rörelse.


Smaken är slank, bärfruktig med gott om uppstramande örtighet och en aning krydda och salmiak. Det mörka kommer igen även här men inte lika uttalat som i doften. I mittpartiet dyker en läskande bitterhet fram som mynnar ut i torra ultrasmå lite kartiga tanniner. Även om uttrycket är åt det slanka hållet blir det aldrig tunt eller tråkigt.


Eftersmaken lång och läskande med bland annat lite salmiak och röda äppelskal. (87-88p)

Ja detta gav verkligen mersmak. Inte stort på något sätt men jäklars vilken drickglädje. Får nog tillstå att medge att det dessutom var bäst dag tre så nog finns det lite potential för källarförvaring. Det jag gillade mest är den svala, nästan småkittlande känsla som infann sig vid precis varje klunk.

Tills nästa gång. Idag blir det kalkongörarpremiär...