Domaine du Pesquier 2009. Varuprov och livets prövningar..

Till helgen väntar Syrah/Shiraz provning med kollegor samt tillhörande vänkrets. Har en del godbitar i källaren som det ska bli roligt att ta tempen på. Men samtidigt är det lika nervöst, ska vinerna vara hela ( alltså inte korkade), ska de tas emot med jubel eller bespottande (blir väl bara jag som spottar iofs) eller händer något annat oförutsett. I vilket fall ska det bli riktigt roligt att få dela sina erfarenheter och diskutera vin. Är väl ändå det som livet går ut på, eller? 


För en gångs skull är familjen frisk och det känns faktiskt som en välsignelse, ibland blir tillochmed ateisten i mig lite troende. Men, observera att det nästan alltid kommer ett men, nu står vi inför andra sorters prövningar. Att fostra en mer och mer egensinnad 2,5 åring som redan nu argumenterar för sin sak och ibland släpper kommentarer som gör att man baxnar och kapitulerar i ren häpnad. Kan inte låta bli att undra hur det blir när de blir äldre? Ojoj. Den egna viljan är underbar men ack vad svårt det är att vara förälder, för att inte tala om att vara barn.


Mitt i allt dimper ett varuprov ner med inte mindre än sex olika buteljer av varierande ursprung och kvalitet. Företaget, har tidigare använt sig av lite nätfiskning på diverse andra bloggar och jag sa då till mig själv att aldrig köpa något av densamma. Men nu, när det kommer en förfrågan om regelrätta varuprov, kan utforskaren i mig inte motstå. Rätt eller fel får andra avgöra. Om något så påverkar mina, om än nu väldigt vaga, förutfattade meningar mig i en än mer restriktiv hållning.


Första flaskan, Cameleon Malbec 2010 (nr 6581, 72 kr), är på alla sätt korrekt i sin unga fruktspäckade skrud. Här kan man säkert hitta sin fanclub, och då främst som sällskap till eldade kötträtter, men mitt bulls eye prickar den inte. 


Näst ut är Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836, 145 kr). Vinet som i 2007 års upplaga gick på knock out med en imponerande svit av, 91p WS, 91p WA och 90p IWC. För att inte tala om hyllningar från våra egna vinguruduett.  En tungviktare om man räknar in pris och tillgängligheten.  2009 har däremot tagits emot lite svalare och mig vetligt så har ingen i min roll smuttat på detta, åtminstone inte skrivit någon rad. Så det är upp till bevis.   


Riktigt stor mörkrödbärig ungdoft men utan påklistrad jästighet, riktigt inbjudande med sedvanlig sydfransk värme och charm. Den strama örtigheten (basilika, oregano) finns där likväl den söta salmiaken möjligen mot fänkålshållet, lite gummi och mörk choklad spär på intrycket. Smaksens nu är vi hemma, och det med bravur.

I munnen är det riktigt fylligt, lite sötfruktighet och på gränsen till lite alkoholstickig. Syran är dock exemplarisk och de übermörka bären skiner i kapp med drickbarheten. Fänkål, lite gummi, peppar och bitter mörk choklad samsas i den unga och rejält tilltagna smaken. Avslutet snörper upp riktigt rejält med aningen beska och gott om uttorkande men mjuka tanniner. Eftersmaken är lång med mer örter, salmiak och en fin träkant.

Ojoj det här är nästan på gränsen till vad jag tål. Frun skrynklar lite lätt på ansiktet och glaset tar sin tid att tömma. Utan sällskap kan det nästan bli för mycket men, lätt kyld, till sommarens grillade karé, eller varför inte till en hård ost sitter det säkert som en smäck.


Dag två blir det nästan värre (fast ändå på ett bra sätt), smakerna intensifieras och blir aningen mörkare. Det här är inget för den krässmakade, mer fullgas än elegans men ändå med personlighet och en begynnande komplexitet. (89-90p) 

Tillsammans med en mogen (om de nu ska vara mogna, hjälp Fredrik!) manchego och trögflytande balsamvinäger sitter den som en fläskläpp. Och i takt med att flaskan töms, efter flertalet dagar ska tilläggas, kan jag inte låta bli att undra vart det här kan ta vägen med lite lagring.  


Tills nästa gång. Imorgon må vara en annan dag...