onsdag 21 juni 2017

Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012


Vilka bollar ska jag springa på? För helt ärligt, ingen kan springa på alla, inte ens Zlatan. Champagne, Bordeaux, Piemonte, Rhône, Tysk riesling, Rioja, Chianti, Napa, Bourgogne, naturligt tjofräs från världens alla hörn, Etna, allmänt bra cab, synnerligt bra syrah, listan av goda välsmakande bollar kan göras oändlig. Jag har ingenting emot en spretig vinkällare, mångfald är bra. Men några saker vill jag ha, eller rättare sagt, det lutar åt att jag borde ha vissa saker. För mig innebär vin främst en sak, upplevelsen. Hur det smakar, när jag köpte, vilka jag drack vinet med, jakten, hur det utvecklas, årgångens genomslag, terroir, ja som ni märker kan även denna lista göras oändlig. Upplevelsen är högst personlig, min egna unika, knytet till oändligt många saker. Obundet, men ändå sammankopplat, från vinets värld finns det några händelser som är lite mer speciella än andra. Ur ett rent egoistiskt perspektiv såklart. I oberoende ordning, min födelse, giftermålet med min själsvän och livskamrat och födelsen av mina tre barn. Dessa år finns det, av förklarliga, anledningar att återkomma till. Igen, igen och åter igen. För mig finns det inget bättre sätt att uppleva, minnas och återanknyta än genom vinets värld. Därav min passus till sparka bollens dilemma, vilka bollar ska jag springa på?

1981 - Min födelse, inget toppen år. Därav alla bollar jag kan hitta. De viner som har överlevt tidens tand som inte kostar en förmögenhet lägger jag vantarna på. De största, ok inget stort ännu men bästa, som jag upplevt kommer från Rioja och Bordeaux.  

2008 - Året vi gifte oss, köpte vårt första hus och fick vår första dotter. Av en händelse var det dessutom ett speciellt bra år i festligheternas högborg - Champagne. Champagne till bredden och tvären. Nej - det gör inte ont, ja - det kan bli lite dyrt, nej - man kan inte få för mycket champagne.

2010 - Sonens födelse och ett synnerligt bra vinår, överallt. Här får jag passa mig, finns oändligt mycket bra vin att köpa, dricka och lagra. Bollarna bokstavligen begraver en.

2012 - Yngsta dotterns år, inget toppenvinår men som i alla årgångar finns det såklart undantag.

In kliver Brunello di Montalcino. Jag har märkt, på sätt och vis smygande, att Brunello di Montalcino är min grej. Från ungt till gammalt, aristokratiskt stram eller lite frukt- och fatkysst. Det är helt enkelt goa grejjor. Sååå, 2010 och framförallt 2012 får bli Brunellons år.

Castello Banfi är helt klart störst i Montalcino. Ett tag var de faktiskt europas största familjeägda vinproducent. När Mariani familjen köpte sin nätta lilla jordplätt på 2900 hektar 1978 var inte Brunello vad det var idag. Då fanns ca 40 producenter i jämförelse med de 200+ som finns idag.  Det råder ingen tvekan om att familjen Mariani och Castello Banfi är en av de som hjälpte till att bana kommersiell  mark för den Brunelloboom som råder idag.

Men är störst bäst? Min generella erfarenhet är att det inte behöver vara så. Däremot brukar storlek innebära att man har mycket att välja på. Vilket i sin tur innebär att producenternas toppar alltid brukar hålla hög och jämn kvalitet om än möjligen något strömlinjeformad i vissa fall. Det var generellt, specifikt för Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012 är att det är väldigt snyggt och bra gjort. Doften har en skön blandning mellan mörkröd polerad frukt, jordigare toner och lite fatkrydda. Det är en intagande doft, balanserad med ett litet alkoholstick. I munnen får man motstånd, syran är påtaglig och tanninerna naffsar lite burdust och skönt i slutet. Frukten drar åt det mörka hållet och det märks en del fatkrydda. Modernt och rättfram men ändå med struktur och bra framtidsutsikter. Kanske aningen anonymt och tillrättalagd men det är verkligen inget fel på hantverket. Eftersmaken är lång, torr och lite småmurrig. Det finns något torrt och träigt i avslutet men vid det här laget har jag lärt mig att det inte är något att oroa sig för. Jaså ja, redan samma kväll ordnar det upp sig. Nu är uttrycket elegantare, lite varmare och allmänt trevligare.

Efter en dag öppnad är uttrycket lite mörkare, mer ek, nästan en hint cola, tråkigare och klumpigare. Trist, det som slutade så bra igår.

Tills nästa gång. Äntligen semester...

Pst.
RP 92
JS 93
WS 93
MP 90+ (dag 1)
MP 86 (dag 2)

2 kommentarer:

  1. Mycket trevligt skrivet, David. 81 Latour...:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack Joakim! Ja det är nog dags att sätta tänderna i en Premier Cru :)

      Radera