onsdag 9 augusti 2017

Abdyika First Selection Reserve 2013 och 2015


Wowfaktorn har lagt sig lite, vid det här laget vet jag att det finns riktigt gott vin från Bulgarien. Det har Abdyika First Selection Reserve 2014 redan bevisat. Efter att ha provat en radda till från svenskägda Abdyika, med Reserve 2013 och 2015 i toppen är det bara att kapitulera. Det var ingen tillfällighet, ovanligt bra år eller lyckoträff. Flaska på flaska bevisar att det finns sol, glädje, struktur och härkomst under flera korkar än en. Självklart med årgångens nycker som variation och flaskans pris som indikation på innehållets kvalitet.

Bäst och fortfarande mest pang för pengen är toppvinet Reserve. Det är snudd på sanslöst bra i den generösare skolan. Hur man lyckas få in både druvor, omsorg, fat, väder och ursprung i balans och harmoni är inget annat än imponerande. Vet inte om det var nyhetens behag men personligen håller jag 2014 (93p) högst, tätt följt av den lite stramare Bordeauxliknande 2015 (92p) med Napacabblinkande 2013 (91p) nafsande i hasorna.

Alla har samma generösare drag, den där torra svalgkännande bonniga bitterheten, balansen och glädjen. Ska vi gå in på petitesser har 2013, inte helt otippat, kommit in i en skön mognad. En balansakt mellan primärfrukt och jordigare mogna toner. Den generösaste i trion med en svår klunkbarhet som last. 2015 är trots sitt yngre år tillgängligare än 2014. Stramare frukt, silkighet och även om primärfrukten finns där sticker den på intet sätt ut. Alla vinerna är i världsklass, unika varelser som borde smakas av var och en. Har man en fabläs för sura och blaskiga naturliga grejor, vilket jag i och för sig också har, kanske man ska passa. Eller åtminstone göra som jag och servera dem runt 16-18 grader till en grillad köttig bit för att sedan gå över till obscena mängder lagrad ost.

Tills nästa gång. Fast det är klart, det sitter inte fel en barnfri sommarkväll till lite blandat industrisnacks framför GoT heller…

fredag 28 juli 2017

Bottega Il Vino dei Poeti Brunello di Montalcino 2012


All Brunello är inte bra. Inte ens om det kommer från 2012. Självklart tillkommer personliga preferenser och allmänt tillstånd men det här går inte hem hos mig. Ok för att det finns spår av både bra och Brunello men både doft och smak har en liten oren ton och en parfymerad ton som jag inte associerar med Brunello. Det är klart, letar man riktigt noga så finns det en ljus röd frukt, elegant munkänsla, lite torr läder och kryddor. Utvecklingen över två dagar är också positiv men inte tillräckligt för att skölja bort det orena. Synd, men det här är ingen brunelloboll jag kommer att springa benen av sig för att nå. Och nej, misstänker inte någon korkdefekt ,det allmänna intrycket är ändå helt ok. Det är det atypiska och orena som jag inte riktigt kommer överens med.

Råkar ni stöta på den, säg på ett kryssningsfartyg mot något av våra östra grannar, är min allmänna rekommendation är att hålla sig borta från just den här flaskan. För den är inte helt gratis heller.

Tills nästa gång. Det är något visst med de svenska fjällen...

Pst.
MP 83 (dag 1)
MP 84 (dag 2)

måndag 24 juli 2017

Charles Heidsieck Champagne Brut Réserve N.V (2008)


Det har varit ett himla snack om Charles Heidsieck på sistone. Lyckad marknadsföring, bra vin eller mest troligt, en kombination. Hursom spelar det ingen roll, det är glaset som snackar. Och som det snackar.

Så jäkla njutbart, snacka om det bästa från båda världar. Friskt, saftiga gula äpplen, citrus, smått aggressivt och direkt från toppenårgången 2008. Nougat, nötter, krämig komplexitet från reservvinet. Allt blandat i ett sammelsurium av njutning. Och glöm för all del inte balansen, mineraliteten, den förledande moussen och den superlånga eftersmaken. Vid start kanske det är aningen aggressivt. Men vana trogen tar jag ett litet glas första dagen, på med stopper och in i kylen. Vilket verkligen lönar sig i detta fall, dag två har mycket fallit på plats, fortfarande samma fräschör och komplexitet men mer sammansmält. Men hallå, dag 3. Nu sitter den som den berömda smäcken. Len, förförisk, balanserad, pigg och framförallt komplex med härliga friska mognadstoner. (92p)

Ibland ska man ha tur, papsen skulle ut och åka då jag fick syn på denna till kampanjpris. Lika bra att smälla till på ett sexpack direkt. Alla flaskor visade sig ha 2008 som basårgång. Blir du nyfiken?  Mer utförlig info hittar du hos Vintomas, där kan du även ser hur du utläser vilken årgång som just dina flaskor baseras på.

En mer polerad och påkostad blänkare hittar du hos Livets Goda.

Tills nästa gång. En tupplur i solen, jo jag tackar ja!

fredag 21 juli 2017

Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino 2012


Egentligen skulle jag kunna babbla på om hur bombastiskt, parfymerat och lyxigt tillrättalagt Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino 2012 var direkt vid plopp. Eller att jag både använde understrykning och utropstecken Behöver tid! när det hade fått lite mer tid i glaset. Eller så skulle jag kunna raljera lite över att det känns modernt, välgjort och lyxigt italienskt. Eller att frukten upplevdes näst inpå söt, mörk och mogen.

Istället konstaterar jag att det är dag två det händer, djup, bredd och elegant kraft. Mörk men inte murrig, sammansatt, mums! Med en exemplarisk munkänsla, om man gillar lite kralligare doningar förstås, pigg syra och kännbara torra men ändå runda tanniner. Fortfarande lite krävande men mer tillgängligt än dag 1. Helt enkelt ett bra exempel på ung väldgjord Brunello med lite modernare tryck men ändå med en tydlig härkomst.

Tills nästa gång. Den ena resan överlappar den andra, vart ska det här sluta?...

Pst.
WS 94
MP 90+ (Dag 1)
MP 93+ (Dag 2)

Psst. De flesta känner till Gaja och Piemonte men alla kanske inte vet att han också gör Brunello. Egendomen, Pieve Santa Restituta, ligger alldeles bredvid cultproducenten Soldera strax sydväst om staden Montalcino i närheten av Tavernelle. Gaja gör två vingårdsviner och en basbrunello. 2012 gick dock allt druvmaterial till basbrunellon vilken möjligen kan förklara den höga kvalitet/pris ratio som man ändå bjuds på i denna version. Lagring sker ett år på barrique och ett år på botti. Däremot kommer barriquen sakteliga bytas ut mot större fat för att framhäva Sangiovesen än mer.

tisdag 18 juli 2017

Château Bouscassé 2012


Man kan inte bara dricka Brunello, eller tja kan och kan men det är svårt skadligt för plånboken även om det smakmässigt säkert går. Lika bra att ta en titt på senaste årgången av Alain Brumonts trotjänare Château Bouscassé 2012. Inte nog med att den stod där så passande mitt framför ögonen vid ett spontanbesök, den har dessutom fått 94 kraftfulla pinnar av WineEntusiast. Lika bra att göra saken kort, ner med snoken.

Mmm det är verkligen en intagande doft, mörk djup polerad frukt, hanterbara integrerade fat som drar mot modern lyxig Bordå, balanserad och kraftfull. En mustig doft med en liten spritkant i slutet. I munnen är det full fart, mörk nästan söt frukt (trots att det är helt torrt och utan restsocker), fat, kraft och raketbränsle i sluttampen. Men vänta nu, det finns en pigg trevlig syra som balanserar upp och tanninbettet är blygt men ändå klart kännbart. Eftersmaken är dov och sitter i ett bra tag. Här har det inte sparats på krutet men i all turbo så finns det en balans och friskhet som det inte går att ta miste på. Ska man dricka detta i dagsläget så är det matsällskap som gäller och/eller en fetisch för übermustigt rött med lite alkoholhetta. Personligen tycker jag att det blir aningen mycket men jag ska alla gånger lägga undan några i källaren, för det här kommer att utvecklas åt rätt håll. Och för pengen, ja vad ska man säga? Vrålbra!

Men vänta lite nu, vet inte om det är vinet eller om det är jag, men nu börjar jag känna mig hemma i denna goa kram av kalops, lagerblad och mysig generositet. Med luft blir det ju riktigt bekvämt, fortfarande med framtiden i sikte och inget för den svaghjärtade men mums. (89+)

Tills nästa gång. Moi mukulat...

lördag 15 juli 2017

Poggio Nero Brunello di Montalcino 2012


Klassisk stram och läcker doft som drar tankarna åt det tyglade moderna hållet. Fin körsbärssyrlig frukt, läder, lite tobak och lockande djup. I munnen beter det sig exemplariskt, bra balans, tjusig ung frukt som drar åt det ljusare röda hållet, bra syra, lite komplexare toner av läder, tobak och örter. Elegant och stramt men ändå tillgängligt utan att bli flabbigt. Avslutet snörper upp med ett lätt tanninbätt som klingar ut i en lång smaskig eftersmak. Tappar lite fokus, mer likörstoner, aningen mer krävande och mörkare med luft under vingarna men fortfarande en av de mer tillgängliga 2012 som jag provat hittills.

Det här var riktigt bra, kanske inte riktigt stoppning för att hålla i det långa loppet men vill man ha en lättillgänglig brunellofix idag så gör det jobbet. Ska tilläggas att det här är en av få som finns relativt lättillgängligt genom SB:s försorg. Det finns i skrivande stund på 137 hyllor i vårt avlånga land, bara Col d'Orcia som kan matcha det med hela 236 välförtjänta placeringar. Ska bli intressant att se hur det ter sig efter en dag öppnad.

Ännu lite mer likörstoner, lite tillgängligare, lite tråkigare. Intrycken från dag ett består. En bra brunellofix för de som inte orkar/vågar bege sig utanför SB:s ordinarie. Kommer med all säkerhet att ge ett annat anlete med tid, kanske bättre? Blir inga fler köp för egen del, finns andra bollar att springa på men gott är det i vilket fall.

Tills nästa gång.

Pst.
MP 90 (dag 1)
MP 89 (dag 2)

Psst. Det här är något så udda som en svensk skapelse, det är Oenoforos VD Takis Soldatos som ligger bakom. Första årgången, 2008, kostade fjuttiga 169 kr när det släpptes i Sverige 2014. Vilket i sammanhanget måste anses som ovanligt lågt för en Brunello. Anledningen till detta är tredelad, okänd producent, hyrda vingårdar och inhyrd vinkällare för vinifiering och lagring. I dagsläget har priset smugit upp till 219 kr vilket fortfarande är lågt i jämförelse. Vinet lagras på Botti och stilen ska vara klassisk utan att vara gammalmodig och oxiderad. (källa: BKWine)

torsdag 13 juli 2017

Silvio Nardi Brunello di Montalcino 2012


Plopp, mörk, potent, chokladdoppade körsbär i likör. Trots att det drar åt en modernare skapelse så finns det en elegantare lättare sida i doften. Doften stramas upp väsentligt efter bara några varv i kupan, borta är det småkladdiga och kvar det elegantare. Detta bekräftas i munnen, frukten är röd och åt det varmare och sötare hållet. Syran är inte lika påtaglig som i vissa andra, tobak, löv och kryddor. Helheten är inbjudande, elegant, balanserad och väldigt tillgänglig. Eftersmaken är lång, elegant rödfruktig och smaskigt god. Det här är från start en av de mer tillgängliga 2012 som jag smakat. Inte sagt att det saknar framtidspotential men mums vad gott det är redan redan från start. Gillar framförallt det slankare, elegantare i kombination med den röda varma frukten, tjusigt är bara förnamnet.

Men hej och välkommen tillbaka, näsan formligen omfamnas i en elegant varm kram av frukt, avvägd fatkrydda och likörtopping. Munkänslan har tuffat på sig, det finns drag av samma varma eleganta frukt men inte lika ren och inbjudande, det har dessutom tillkommit lite mörkare fat toner och småtuggiga tanniner. Eftersmaken är lång, lite tuff och smaskigt torr.

Äsch, det är bara att kapitulera igen. En dag öppnad har ännu en gång gjort susen. Svalvärme, ja jag vet låter konstigt men det är det närmaste jag kommer. Lägg till färsk tobak, gott om uppiggande syra, småbitiga tanniner, balans och drickglädje med lysande framtidsutsikter. Igen en Brunello 2012 som levererar. Absolut i den fylligare skolan men ändå på rätt sida av värme och ekhantering. Nu måste jag bara leta reda på Manachiaran också. Det blir således påfyllning även här.

Tills nästa gång. Borta bra men hemma bäst...

Pst.
JS 93
WS 92
WE 91
MP 94 (dag 1 vid plopp)
MP 92+ (dag 1 efter några timmars luft)
MP 94 (dag 2)

Psst. Tenuta Silvio Nardi håller till längst upp i nordvästra delen av Montalcino, nära Castiliglion del Bosco. Man äger dessutom mark längre söderut - Manachiara. Genom att blanda druvor från de båda lägena kombinerar man muskler (söder) och elegans (norr). Egendomens toppvin får man genom en noggrann selektering av de bästa druvorna från Manachiara. Ett vin som såg dagens ljus 1995 och som jag av en händelse faktiskt har provat, med mersmak ska tilläggas. Totalt äger man ca 50 hektar som är dedikerad till Brunello och man producerar ca 160 000 flaskor årligen. Brunellon lagras ett år på botti och ett år på barrique.

fredag 7 juli 2017

Argiano Brunello di Montalcino 2012


Det här är seriöst seriösa doningar. Mörk, komplex och kraftfull. Här går vi på kraft snarare än elegans. Det är förta intrycket som formligen osar fram vid korkdragning. Här känns det överflödigt att gå in på detaljer då det är självklart att luft och tid behövs. Men det är verkligen ingen duvinge vi har att göra med.

Nja, det här gick inte jag igång på. Kraft, mörk frukt, choklad, järn och djup i doften. Riktigt trevlig sniff men det känns inte som en Brunello. Eller i alla fall inte den typen av Brunello som jag gillar. Här är det mer värme, mer kraft, mer fat, mer extraktion, ja mer av allt. Smaken är fyllig, riktigt bit i syran, mörk och mullig. I slutet biter även alkoholen till men lämnar en lång saftigt stram eftersmak.

Inget snack om att det finns framtidspotential men helt ärligt, när det känns mer som ett välgjort vin från nya världen finns det andra Brunellobollar för mig att springa på. Det här belyser också vikten av att prova viner själv trots att det har strötslats med poäng av andra proffstyckare.

Tills nästa gång. Var rädd om er och om varandra...

Pst.
RP 94+
WS 93
JS 96
WE 92
MP 89 (dag 1)
MP 87? (dag 2)

måndag 3 juli 2017

Il Poggione Brunello di Montalcino 2012


Direkt från start är det gott, ja rent av riktigt gott. Slankt men utfyllande. Syran är dock i tuffaste laget, vilket verkar höra till det normala i Brunello 12 fallen. Jaja, lika bra att vänta en dag till.

Nu är doften än mer potent, mörka moreller, lite vild och kraftfull men samtidigt slankt nyanserad och balanserad. Det finns en ton som drar mot ung bra Bordeaux, ceder, tobak och aningen blyerts. Kanske inte spot on den elgegantaste Brunelloversionen men det är  hursom snyggt som attan. Det finns en inneboende kraft som kanske inte riktigt har släppts lös även om det finns gott om umf redan nu. I munnen är syran fortfarande riktigt framträdande även om det lugnat ner sig. Helheten är mörk, komplex, slank och ytterst munutfyllande. Det jag verkligen slås av är att den röda mörka (körsbär/moreller) frukten har en väldigt ren och klar smak. Avslutet snörper upp med torra tanniner,
syra och frisk mörk frukt. Finns en ryggrad av välhanterade fat även här och det är bara att sätta sig tillbaka och njuta av ett riktigt gott hantverk.

En dag öppnad har ännu en gång gjort gott och även här kommer framtiden att se mycket ljus ut. Verkligen ingen expert på Il Poggione men det är en av de mer krävande som jag har druckit ung, ska bli väldigt spännande att se vad som händer med tid.

Tills nästa gång. Det blir inte alltid som man har tänkt sig...

Pst.
RP 95+
WS 92
JS 93
WE 93
MP 90+ (dag 1)
MP 92+ (dag 2)

Psst. Idag tillhör Il Poggione en av Brunellos fem största producenter. Innan familjen delade marken 1958 var det dock ännu större, den andra delen är nämligen det som i dag är Col d'Orcia. Till skillnad från andra producenter har vinmakare Bindocci inga problem att få druvorna mogna, snarare tvärt om. Det handlar främst om att balansera upp så att fräschören bibehålls. Brunellon lagras uteslutande på botti men till skillnad från många andra är det inte slavonsk ek utan fransk. Varje år pysar man ut ca 200 000 flaskor Brunello som håller en otroligt jämn och hög kvalitet trots variationer i väder och förutsättningar. Firman gör också en Riserva som släpps extremt bra årgångar. Druvorna till denna selekteras hårt och kommer uteslutande från en vingård, Paganelli.

tisdag 27 juni 2017

Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2012


Vid första träffen visar Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2012 upp en elegant, rödsirlig doft med färsk tobak, lite läder men framförallt en stram frukt. Väldigt ung, tajt och bestämd. Smaken följer i samma ton, pigga syra, stramt, elegant men ändå med en betryggande tyngd i botten, tänk färsk cigarr och lyxig trälåda. Avslutet snörper upp med en torr pigg ton som mynnar ut i en lång fruktstram eftersmak. Här kan vi snacka framtidspotential, det här behöver verkligen tid och luft. Väldigt tjusig version av Col d'Orcia.

Om 2010:an drog mot Piemonte med lite luft så drar det här helt klart mot Bourgogne. Fast det är klart, nog är vi hemma i Montalcino allt. Men det är en väldigt slank och elegant brunelloversion. Det första intrycket består, det kommer att krävas än mer tid och luft för att lyfta på riktigt. Parfymerad röd sirlig frukt, lite mörkare stöd från örter, färsk skalad bark och lite krutstänk. I munnen är det tajt, inte en dipp så långt tungan når, fokuserad. De sista smuttarna dag 1 är klart de bästa. Frukten har blivit varmare, syran dämpat sig lite och allt har harmoniserat.

Det är svårt att inte älska denna Brunelloresa som jag har embarkerat. Så potenta viner, direkt njutbara men med sådan framtidspotential. Ok någon dipp men det är lätt att glömma. Och ja, jag vet att jag tjatar men det är svårt att inte göra det när det smakar så gott. Col d'Orcia 12 är inget undantag. Dag 2 har det mörknat en aning, mer saltlakrits och örter i avslutet. Helheten andas fortfarande samma klass, framtidspotential och strama eleganta mustighet. Se där kom den varma frukten tillbaka också.

Tills nästa gång. På lördag smäller det, då spelar A-laget...

Pst.
RP 90
WS 92
JS 93
WE 93
MP 91+ (dag 1)
MP 93 (dag 2)

Psst. Col d'Orcia är tredje störst i Brunelloland. Varje år pytsar man ut ca 300 000 flaskor Brunello från sammanlagt 81 hektar. Här satsar man på jämn hög kvalitet, handplockat, noggrant utvalda druvor, modernt kombinerat med traditionellt, bottilagrat, ekologiskt tänk och dessutom lyckas man förse SB:s hyllor men den ena bra versionen efter den andra. Bara det är värt att ta av hatten för. I skrivande stund har jag magnumflaskor av 2004, 2006 och 2010 vilket såklart kommer att få sällskap av 2012 så fort de släpps. Mycket som inte är bra med SB men det är en fröjd att man kan tanka denna på halva, hela och magnum för en spottstyver.

söndag 25 juni 2017

Lisini Brunello di Montalcino 2012


Ahh det här var spot on för mig. Direkt vid plopp träffar det här mitt i lustcentrat. Mörk och generös med ek, choklad och tobak men balanserat och elegant. Rättframt njutbart. Munkänslan följer samma inställsamma men stringenta spår. Mörk och intagande men piggt och balanserat. Så här ska en ung generös Brunello bete sig. Samtidigt som det är tillgängligt och mysigt direkt från start finns det gott om pigg syra och kännbara runda tanniner. Eftersmaken är torr, lång och smaskigt god.

Och inte blir det sämre med lite luft. Doften är än mer potent, lager på lager av mörkröd frukt, färsk tobak, choklad och allt avslutas med en eterisk likörtopping. I munnen är det full fart framåt, inte en dipp i sikte, smaken snarast intensifieras men bibehåller samma balans, följsamhet och stringens. Det här lovar verkligen gott för framtiden. Men mums vad gott det är redan nu

Efter en dag öppnad har det inte vikit ner sig en tum. De eteriska topptonerna har skruvat upp sig en aning och helheten har rundat till sig, smakerna har satt sig och min förundran har växt. Det här är så innibängen gott. För att återge intrycken med två ord: Smaka själv!

Tills nästa gång. När ska sommaren förstå att det är sommar???

Pst.
RP 91
WS 94
AG 94
MP 93 (dag 1)
MP 95 (dag 2)

Psst.
Har precis lagt vantarna på Kerin O'Keefe's bok Brunello di Montalcino - Understanding and appreciating one of Italys greatest Wines. En ytterst innehållsrik och underhållande bok för mig som precis trampat ner i Brunelloträsket. Där kan man bland annat läsa att familjen Lisini är inbitna traditionalister, fattas bara när man har ägt mark i Brunello sedan 1500-talet, och att de började odla druvor redan 1930. Varje år produceras ungefär 30 000 flaskor Brunello från 15 hektar. Vingårdarna ligger på ungefär 350 meters höjd och vinet lagras uteslutande i stora slavonska bottis. För att citera Lorenzo Lisini - "Using barriques för Brunello is like adding cream to tomato sause - they both mask the defects of poor quality ingredients".

onsdag 21 juni 2017

Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012


Vilka bollar ska jag springa på? För helt ärligt, ingen kan springa på alla, inte ens Zlatan. Champagne, Bordeaux, Piemonte, Rhône, Tysk riesling, Rioja, Chianti, Napa, Bourgogne, naturligt tjofräs från världens alla hörn, Etna, allmänt bra cab, synnerligt bra syrah, listan av goda välsmakande bollar kan göras oändlig. Jag har ingenting emot en spretig vinkällare, mångfald är bra. Men några saker vill jag ha, eller rättare sagt, det lutar åt att jag borde ha vissa saker. För mig innebär vin främst en sak, upplevelsen. Hur det smakar, när jag köpte, vilka jag drack vinet med, jakten, hur det utvecklas, årgångens genomslag, terroir, ja som ni märker kan även denna lista göras oändlig. Upplevelsen är högst personlig, min egna unika, knytet till oändligt många saker. Obundet, men ändå sammankopplat, från vinets värld finns det några händelser som är lite mer speciella än andra. Ur ett rent egoistiskt perspektiv såklart. I oberoende ordning, min födelse, giftermålet med min själsvän och livskamrat och födelsen av mina tre barn. Dessa år finns det, av förklarliga, anledningar att återkomma till. Igen, igen och åter igen. För mig finns det inget bättre sätt att uppleva, minnas och återanknyta än genom vinets värld. Därav min passus till sparka bollens dilemma, vilka bollar ska jag springa på?

1981 - Min födelse, inget toppen år. Därav alla bollar jag kan hitta. De viner som har överlevt tidens tand som inte kostar en förmögenhet lägger jag vantarna på. De största, ok inget stort ännu men bästa, som jag upplevt kommer från Rioja och Bordeaux.  

2008 - Året vi gifte oss, köpte vårt första hus och fick vår första dotter. Av en händelse var det dessutom ett speciellt bra år i festligheternas högborg - Champagne. Champagne till bredden och tvären. Nej - det gör inte ont, ja - det kan bli lite dyrt, nej - man kan inte få för mycket champagne.

2010 - Sonens födelse och ett synnerligt bra vinår, överallt. Här får jag passa mig, finns oändligt mycket bra vin att köpa, dricka och lagra. Bollarna bokstavligen begraver en.

2012 - Yngsta dotterns år, inget toppenvinår men som i alla årgångar finns det såklart undantag.

In kliver Brunello di Montalcino. Jag har märkt, på sätt och vis smygande, att Brunello di Montalcino är min grej. Från ungt till gammalt, aristokratiskt stram eller lite frukt- och fatkysst. Det är helt enkelt goa grejjor. Sååå, 2010 och framförallt 2012 får bli Brunellons år.

Castello Banfi är helt klart störst i Montalcino. Ett tag var de faktiskt europas största familjeägda vinproducent. När Mariani familjen köpte sin nätta lilla jordplätt på 2900 hektar 1978 var inte Brunello vad det var idag. Då fanns ca 40 producenter i jämförelse med de 200+ som finns idag.  Det råder ingen tvekan om att familjen Mariani och Castello Banfi är en av de som hjälpte till att bana kommersiell  mark för den Brunelloboom som råder idag.

Men är störst bäst? Min generella erfarenhet är att det inte behöver vara så. Däremot brukar storlek innebära att man har mycket att välja på. Vilket i sin tur innebär att producenternas toppar alltid brukar hålla hög och jämn kvalitet om än möjligen något strömlinjeformad i vissa fall. Det var generellt, specifikt för Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012 är att det är väldigt snyggt och bra gjort. Doften har en skön blandning mellan mörkröd polerad frukt, jordigare toner och lite fatkrydda. Det är en intagande doft, balanserad med ett litet alkoholstick. I munnen får man motstånd, syran är påtaglig och tanninerna naffsar lite burdust och skönt i slutet. Frukten drar åt det mörka hållet och det märks en del fatkrydda. Modernt och rättfram men ändå med struktur och bra framtidsutsikter. Kanske aningen anonymt och tillrättalagd men det är verkligen inget fel på hantverket. Eftersmaken är lång, torr och lite småmurrig. Det finns något torrt och träigt i avslutet men vid det här laget har jag lärt mig att det inte är något att oroa sig för. Jaså ja, redan samma kväll ordnar det upp sig. Nu är uttrycket elegantare, lite varmare och allmänt trevligare.

Efter en dag öppnad är uttrycket lite mörkare, mer ek, nästan en hint cola, tråkigare och klumpigare. Trist, det som slutade så bra igår.

Tills nästa gång. Äntligen semester...

Pst.
RP 92
JS 93
WS 93
MP 90+ (dag 1)
MP 86 (dag 2)

lördag 17 juni 2017

Frescobaldi CastelGiocondo Brunello di Montalcino 2012

Här var det andra bullar, mer kraft, mer extraktion, mörka mullrande toner som skapar en varm nästan för generös kram i doften. Smaken följer samma spår, värme, fruktmognad men ändå med fokus och en kännbar syrafriskhet. Eftersmaken är lång med röda äppelskal och lite chokladdoppade körsbär. Det råder inga tvivel om att det är högoktanigt kvalitetsjucie som finns i glaset men för mig balanserar det precis på gränsen till att bli aningen för mycket i dagsläget, nästan lite kantigt och burdust om man ska vara överdrivet petig. Trots att druva och ursprung finns där är frågan om den varma torra sommaren och användning av en del små ekfrallor har bidragit med lite för mycket av det goda. Det råder inga tvivel om att CastelGiocondo Brunello di Montalcino 2012 har gott om framtidspotential i all gästvänlig värme men för mig blir det här första dippen på min Brunello 2012 resa. Ska bli intressant att se hur det upplevs dag 2.

I sådana här fall skulle det vara intressant att ha en Coravin, ni vet den där mackapären som gör det möjligt att ta ett glas nu och ett glas till om några månader från samma flaska. Bara för att få en bättre inblick i framtiden. Min kompis Peder säljer, ja förutom världens bästa vinglas förstås. Lite dyrt kanske men det är å andra sidan inte gratis att okynnesöppna helrör Brunellos hela tiden heller.

Det blev ingen dag 2 men däremot en dag 3. Och nje, träigare och tråkigare. Oroväckande utveckling men vem vet vad som händer med flera år i ryggläge. Jag köper inga fler fast egentligen kanske man borde bara för att se vad som händer med säg 10+ år. 

Tills nästa gång. Nu är det inte långt kvar...

Pst.
RP 92
JS 93
AG 91
WE 93
MP 88+ (dag 1)
MP 85? (dag 3)

Psst. Frescobaldi står bland annat bakom vinkändisar som Ornellaia och Masseto. CastelGicondo är näst störst i Brunellos med 152 hektar. Druvorna odlas på sluttningar som vetter mot sydväst.Vinet lagras minst två år på både slavonsk ek och mindre franska ekfat.